Härom dagen var det två år sedan jag åkte iväg till Thailand och volontärarbetade för första gånger. Hur sjukt är inte det egentligen? För två år sen var jag på den plats där jag mår som allra bäst och där jag önskar att jag alltid kunde få vara. 

Det går verkligen inte en enda dag utan att jag saknar barnen, undrar hur de har det och minns allting. Jag vill bara tillbaka, det är det enda jag vill. Förhoppningsvis blir det i sommar! Jag ser så himla mycket fram emot att få komma tillbaka, ha barn som kramas från alla håll och bara få leva mitt liv där och då. Jag ser fram emot att gå upp sex för att hinna med skolbussen, jag ser fram emot att ha lektioner där ingen lyssnar, jag ser fram emot att få må som allra bäst. 

Två år, det är otroligt hur snabbt tiden går. Det känns som att de här barnen har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. De betyder så mycket för mig och de har en stor plats i mitt hjärta som ingen annan någonsin kommer få. 

Ikväll är en utav de där kvällarna när det känns lite extra jobbigt.