År 2013. Det var ett ganska crappy men ändå helt underbart år. Jag har både haft de bästa dagarna i mitt liv och de sämsta under det året, och jag var aldrig riktigt säker på någonting. 

Jag började året med att åka från Thailand till ön Langkawi som tillhör Malaysia med min morfar, moster och hennes man. Vi stannade där i en vecka och jag hade det väldigt bra. På min 18-årsdag flög vi till Kuala Lumpur som jag måste säga är min favoritstorstad i hela världen. Jag firade min födelsedag med min familj och fick en massa fina presenter. Den nionde januari landae vi på svensk mark igen och jag började den veckan med att hoppa av skolan. 

Jag och min finaste bästa vän kollade väldigt mycket Wild kids i början av året. Vi åt också mycket knäck eftersom vi hade lärt oss en snabbvariant på det under julbaket-12. 
Jag och min KOMPIS började träna en ny gymnastiktrupp. Det var en utav de bästa sakerna som hände under året. De är de finaste och bästa som finns och min kärlek till dem är endless. Jag själv utvecklades verkligen av att börja träna dem. 

Jag tog det stora beslutet att åka till Child Protection Home i Thailand den 18e januari. Jag hade inte en aning om vad jag gav mig in på då. Ska jag vara ärlig brydde jag mig inte speciellt mycket förens det bara var några få veckor kvar till avresa. 

Eftersom jag inte gick i skolan nu så fixade jag mycket i mitt rum, och det här senaste året har det bara blivit fler och fler posters. Jag är långt ifrån klar än, men jag kan ju inte säga annat än att jag har världens finaste rum. 
I början av februari kom en saknad vän från Stockholm ner till Örebro och hälsade på mig och en av mina närmsta vänner. Vi hade det väldigt trevligt, och jag önskar så att vi kunde ses oftare. 

Den 9e februari träffade jag en människa som kom att betyda helt otroligt mycket för mig. En människa som jag har älskat sedan första gången vi träffades. Jag är så j*vla glad som får ha denna underbara person i mitt liv. Du är det bästa som har hänt mig. Vi började hur som helst ses allt oftare och jag var världens lyckligaste och hade en såndär mysig känsla i kroppen hela tiden. 
I februari var jag också tvungen att gå en vecka i skolan för att plugga in en kurs med de dåvarande ettorna som jag nu går i samma klass som. Jag hade det trevligt, faktiskt. 

Sen blev allt väldigt fel. En massa missförstånd, beslut, skrik, tårar, bråk. Jag hatade mig själv och ville bara bort och slippa mig själv och alla andra. Jag orkade verkligen inte. Men, den finaste och viktigaste jag har höll min hand när jag grät, hatade folk med mig och fanns alltid där för mig, jag är så tacksam att jag har världens finaste KOMPIS.

Jag var säker på att jag hade demoner inom mig, ibland kommer de tankarna tillbaka. Men egentligen vet jag ju och har alltid vetat att jag inte kan skylla min värdelöshet på någonting annat än mig själv. Ibland hjälper bara en dålig ursäkt för att dämpa ångesten för en liten stund.

Jag sattes än en gång på prov och tog mig till Västerås för att försöka reda ut mitt liv. Jag är fortfarande säker på vad allt betydde då men jag vet att mina tårar rann i princip oavbrutet alldeles för lång tid. 

Den första mars firade jag världens bästa JUSTIN DREW BIEBER. Tyvärr kunde han inte vara där och fira med mig... Jag och min pojkvän gifte oss även i hans kompis källare den kvällen. Det var väldigt, väldigt romantiskt. Rosa mannen var där och min kompis hade planerat bröllopet in i minsta detalj. 

Dagarna innan jag skulle iväg till Thailand blev allt färre och jag började få panik. Jag ville inte lämna min familj, min bästaste kompis, min pojkvän, de fina barnen jag tränar, jag ville helt enkelt bara stanna kvar i trygga Sverige. Helt plötsligt var det dags att säga hejdå till alla fina människor i Örebro. Jag och min KOMPIS låg i hallen och grät och jag var helt säker på att jag skulle dö där och då. Vi sa hejdå på riktigt utanför min pojkväns hus och jag bara grät. Någon timme eller två senare var jag tvungen att säga hejdå till honom också och allt var hemskt. Det var en extremt jobbig dag. 

Jag skulle spendera en dag i Stockholm med mamma, två av mina morbröder och en tillhörande flickvän innan jag åkte iväg. Sista natten i mitt rum, min säng, med mina marsvin var jobbig. Stockholm var trevligt däremot. Jag gjorde mycket kul och glömde nästan bort att jag snart skulle åka iväg. På kvällen såg jag Anton Ewald live, han var assnygg. Den kvällen insåg jag också hur sjukt kul jag skulle ha på min resa, jag blev faktiskt riktigt taggad!
Den 10 mars åkte jag iväg. Jag träffade tjejen jag skulle åka dit tillsammans med och vi trivdes väldigt bra ihop. Jag hade den underbaraste resan någonsin. Jag kan inte beskriva hur otroligt bra jag mådde där. Det är mitt favoritställe i hela världen och jag längtar tillbaka varenda dag. 

Jag och en annan volontär på barnhemmet åkte till Hua Hin i tre dagar. Det var tre riktigt händelserika dagar. Vi åt bara McDonalds, jag tatuerade mig, vi shoppade, badade, var på spa, och var så fulla att vi inte kunde stå. Med andra ord hade vi det riktigt bra!
Jag stannade i Thailand i sex veckor så den 20e (?) april var jag hemma igen. Det var väldigt blandade känslor. Jag var så glad att få träffa alla igen, men jag hade också en extrem saknad inom mig. Den sitter kvar än och jag tror inte att den någonsin kommer att släppa. 

SEN VAR DET DAGS. Dags för det jag och min KOMPIS hade taggad för sedan sommaren-12. Den 22a april 2013 fick jag äntligen se min största idol någonsin live, JUSTIN DREW BIEBER. Jag har nog aldrig varit så glad, jag har nog aldrig gråtit så mycket av glädje, jag har nog aldrig skrikit så mycket, så högt. Den där känslan går inte att beskriva, den är det underbaraste jag någonsin har känt. Och det sjukaste, dagen efter, den 23e, var det dags att se honom igen!! Alltså, jag har sett Justin Bieber live två gånger, han har varit cirka tio meter ifrån mig, kan ni fatta det? Det kan inte jag. Jag och KOMPIS hade ett par finfina dagar i Stockholm då. Vi bodde på hotell, åt hotellfrukost, shoppade, åkte tåg, åt godis, älskade livet och var glada att äntligen vara tillsammans igen efter sex veckor ifrån varandra!

Paniken infann sig i mitt liv till och från. Jag kunde skrika, hata och gråta i timmar. Det var frustrerande och jag hoppades ibland att jag inte skulle överleva. 

Maj SÖG, om man får säga så och det får man. Valborg var...konstigt. Jag grät i min finaste pojkväns armar, cyklade med min bästa vän, kollade på bomberna och tänkte tillbaka på valborg-12. 

Guldgymnasterna tävlade och jag och min KOMPIS pimpade oss i dräkter, för mycket smink och en massa hårsprej, och tro mig, vi var så snygga att man dör. 

Men maj var seeeeeeeeeg. Jag gjorde nog inte så mycket, väntade mest på den 1a juni då jag och min KOMPIS skulle flytta. Jag åt lite glass, åt lite Coco Thai, träffade de jag tycker om, bråkade med de jag tycker om, var ledsen och hade panik. 

En annan Stockholms-kompis kom ner till Örebro för att hälsa på mig och en kompis. Vi åt Ben&Jerry's minns jag, det var gott. Vi gick också ut på kvällen och en utav de sämst utgångarna jag varit med om blev till en utav de härligaste! På väg hem stannade jag och min KOMPIS hos min pojkvän för att äta paj. 

Jag och min KOMPIS kom in i någon slags shopping-mani. Vi köpte kläder och nagellack och allt och inget och älskade allt som gick att köpa. Jag gjorde av med alldeles för mycket pengar men shoppingen gjorde mig så glad.

Jag fick också reda på en sak som kunde ändra hela mitt liv. Jag var osäker på allt och var rädd för hur saker skulle bli nu. 

Jag hatade maj. Jag var mest ledsen och hade panik. Jag ville bara att den hemska månaden skulle ta slut.

Efter alldeles för lång tid var det JUNI. Jag och min KOMPIS flyttade in i våran älskade, saknade lägenhet. Vi luktade i skåpet och var astaggade på livet! 

Guldgymnasterna hade avslutning på en skola med pool och allt möjligt kul. Det var en mycket trevlig eftermiddag/kväll och det var jobbigt att säga hejdå till våra fina gymnaster och veta att vi inte skulle ses på två månader. 

Folk fyllde år, alla fyller år i juni. 

Sen var det dags för midsommar, jag var EXTREMT taggad på att äta.. Det var gott och trevligt. På natten när jag och min KOMPIS skulle sova insåg vi att vi inte hade plockat några blommor att lägga under kudden så vi sprang runt barfota och försökte hitta olika blommor. 

Jag och min KOMPIS hade många trevliga kvällar med vin, godis, cigg och chips och trevligt sällskap. 

Men i slutet av juni var jag så nära på att bara släppa livet en gång för alla. Jag fick höra saker och åkte till en fest helt söndergråten och argare än vad jag någonsin varit. Jag kunde känna varenda hjärtslag i hela kroppen och jag var säker på att jag skulle slå ihjäl den första människan jag såg. Jag skrek, kastade glas och ville helst av allt bara dö. 

Jag åkte iväg till Danmark dagen efter och träffade min fina släkt. Jag var bara hemma i några dagar sen innan jag åkte till Kroatien med mamma. Det var en härlig resa, jag mådde så bra som jag kunde göra just då och det var okej. 

Jag och min KOMPIS blev allt tajtare med en person. Vi kom varandra så himla nära att det kändes självklart att gå in i varandras lägenheter och ta vad man kände för i kylskåpet. Att laga och äta middag tillsammans blev en självklarhet och det var en riktigt mysig relation faktiskt. 

Jag fick reda på saker som fick mig att känna mig så värdelös, jag kunde knappt göra annat än att gråta.

Jag och några andra var i Vivalla och bråkade och den natten levde jag så himla mycket. Det var så underbart. 

Jag och samma personer tog oss upp i skogen för att ha en "Get over, get power"-ritual. 

Sen stack den här personen, bara försvann och jag och min KOMPIS var så frustrerade. Personen kom tillbaka för att säga hejdå innan hen stack igen. Och det kanske var lika bra. 

Jag började gå ut alltmer. Hade många helt sjuka kvällar och mådde allmänt asbra. Vad jag saknar det livet. 

Ett bråk fuckade upp mitt liv. Jag grät och slogs och låg på vägen och spydde. Jag sprang det snabbaste jag någonsin sprungit hem, det var tidigt på morgonen och jag hade inte sovit, inte min KOMPIS heller. Vi drack energidryck försökte hålla oss vakna. 

Jag och min KOMPIS åkte iväg till Stockholm och lämnade mobilerna hemma. ÅH VAD SKÖNT DET VAR. Vi shoppade, var på Gröna Lund och chillade galet! Vi var bara hemma i några dagar innan vi åkte iväg igen, det var så skönt att komma bort ifrån allt. 

Sen var det dags att börja skolan, efter ett helt år hemma. Jag var nervös. Jag önskar så att jag hade skött skolan bättre direkt från början. 

Resten av augusti försökte jag bara fokusera på skolan ,det gick ju sådär.

Vi flyttade ut ur lägenheten den 1a september, och det var jobbigt. Jag saknar den där friheten och jag saknar att bo tillsammans med min bästa vän.

Sen blev jag sjuk. Riktigt sjuk. Det tog en månad för mig att bli bättre och under den där månaden låg jag verkligen bara i min säng och gjorde INGENTING. Första sjuka veckan var jag iallafall på Live at heart, på en körgrej som faktiskt var riktigt kul och inspirerande! 

Sen kom #MUSICMONDAYS och varje måndag i tio veckor släppte min fina Justin ny musik, det var en utav de få bra sakerna i mitt liv just då.

Jag var ute någon gång, jag och min KOMPIS var pimpade och min pojkvän var där och jag ägde hela världen. ÄGD.

Mitt liv var kaos i september och oktober, jag förlorade den där underbart fina människan, och jag vägrade tro på det. Jag läste saker som skrivits om mig och jag ville bara dö. Jag satt på gatan och bara grät och visste inte hur  jag någonsin skulle kunna leva normalt. Jag var helt förstörd, ville inte gå upp på morgonen. 

Guldgymnasterna tävlade igen och den här gången fick jag vara dispans på friståendet, mitt lag vann brons och vårat andra lag vann guld, jag var så stolt. 

Jag försökte leva trasig. Låtsades må bra, ville få alla att tro att jag faktiskt mådde riktigt bra. En kväll sågs vi ute, det slutade med att jag slogs för att sedan dö inombords för jag var säker på att nu var det helt slut. Några veckor senare sågs vi ute igen och jag fick den underbaraste kramen någonsin. 

Ännu en tävling med guldgymnasterna och vi fick åka lååångt i buss men vi fick med oss två medaljer hem och livet var väldigt trevligt. 

Jag träffade The Random Patch Kids en del och spelade in lite julcovers som jag tycker att ni ska gå in och kolla på på YouTube. Åhh, mina fina tjejer. 

December och jul är typ samma sak för mig. Jag och min KOMPIS hade julpyntat en månad innan december började och det årliga julbaket ägde rum bara någon dag in i december. Vi trivdes bra i våra tomteluvor och allt var ganska mysigt. 

Jag var glad igen, jag hade det som behövdes i mitt liv och det kändes som att ingenting kunde gå fel. Panikångestattackerna fortsatte komma med jämna mellanrum och jag försökte för en gångs skull att överleva dem. 

Sen var det dags för mig att åka iväg till Thailand igen. Först hade jag och min KOMPIS en liten avslutning för våra fina gymnaster och vi fick fina presenter som man blev så glad för. 

Jag landade i Bangkok den 15e december. Samma dag åkte jag tillbaka till stället där jag mår som allra bäst, Child Protection Home. Ååååååh, vad glad jag var!!! Det kändes som jag aldrig hade åkt därifrån, som att tiden bara hade stannat ett litet tag och att vara där igen kändes så rätt! 

Jag var även på Lanta Animal Welfare på Koh Lanta och tog hand om fina djur ett par veckor. Jag är så glad som har möjligheten att göra sådant här volontärarbete, det är bland det bästa man kan göra. 

Jag hade en extrem panikångestattack och jag försökte rymma ifrån allt. 

Nyår firade jag med min mamma, några Bacardi breezers, godis och bomber. 

Jag hade ett hemskt jobbigt år, och jag har valt att inte skriva om de delarna så detaljerat. Men, som rubriken till det här inlägget säger, jag lever, och det räcker.