Nu kommer mitt inlägg om den första augusti, min sista dag på barnhemmet för denna gång. 

Dagen började som alla andra vardagar runt sextiden med frukost, och lite fix innan jag satte mig med barnen och väntade på skolbussen. I skolan hade vi först klass ett, där vi repetrade färger och siffror. Sen hade vi sexorna, de övade på en ny bokstav och jobbade i arbetsboken. En utav tjejerna satt med sin gamla, gamla mobil och tog bilder på sig själv så jag ställde mig längst fram för att ta massa bilder på mig själv, efter det blev det bättre fokus i klassrummet haha. När lektionen var slut kramades jag länge med de fina tjejerna i klassen. Åh vad jag saknar dem. 

När jag och Amalie kom hem från skolan lekte jag med småbarnen hela eftermiddagen fram tills barnen kom hem från skolan. Alla mina saker var redan nerpackade i min väska som förövrigt vägde ungefär tio kilo för mycket så jag kunde lägga all tid på barnen. Det kändes som vilken dag som helst, jag försökte koppla bort att jag snart skulle åka upp till Bangkok och ta flyget hem till Sverige. Jag gosade, lekte, mådde bra. Just innan det var dags att krama barnen hejdå delade jag ut de kläder mormor hade skickat med mig till barnen. De blev så glada! Sen kom alla fram till mig och kramades och grät och jag gjorde allt för att inte gråta. Jag log och sa "I come back christmas". Jag klarade det, jag grät inte förens jag satte mig i bilen, och det har jag ju redan berättat om, om den lilla fyraåriga flickan som sprang efter bilen, min finaste lilla pärla. Jag saknar henne så det gör ont, vill bara hålla hennes hand.

Bilfärden de två timmarna upp till flygplatsen var inte rolig. Jag grät och ville bara skrika "Vänd om, jag kan inte lämna dem igen!!" men jag var tyst. Väl på flygplatsen pratade jag med Rose och David om massa saker en lång stund innan jag kramade mina thailändska föräldrar hejdå och gick igenom passkontrollen och gick fram och tillbaka flera, flera gånger mellan alla taxfree-affärer. Jag köpte klubbor för 120 kronor för jag tyckte synd om mig själv.

Flyget lyfte vid ett-tiden på natten och flygresan i sig var skön, jag sov åtta av tio timmar och maten var jättegod. Väl hemma i Sverige på Arlanda väntade min underbara mamma och min fina pojkvän Dennis, och visst kändes det bra att sitta med dem i bilen hem och prat om allt och inget, men saknaden till Thailand brände lika mycket då som den gör nu.

 

Nu vill jag bara säga tack. Tack till volontärresor som gör det möjligt för mig att få uppleva det här. Tack till världens bästa mamma som hjälper mig få uppleva detta ännu en gång. Tack till Rose och David, mina thailändska föräldrar som hjälpt mig med allt och lite till när jag väl varit på plats, och som alltid finns där för mig. Tack till Mr.Montri, barnhemmets föreståndare för att Child protection home ens finns, han gör ett så sjukt fint jobb. Tack till alla fina barn som har laddat upp mig med tillräckligt mycket kärlek för att orka med tills nästa gång jag får träffa dem. Tack till min mormor som har hållt mig uppdaterad om ALLT som hänt på hemmaplan de sex veckor jag spenderade i Thailand. Tack!