Det är nu en vecka sedan jag lämnade barnhemmet och Thailand. Allt har känts väldigt konstigt sedan dess. Jag trodde det skulle vara lättare att komma hem nu när jag kommit tillbaka till dem, och vet att jag kommer göra det igen, men nej.

Det gick "bra" att säga hejdå i fredags. Barn grät, men jag klarade faktiskt av att inte göra det. Tills jag satte mig i bilen och vi började åka iväg och en flicka på fyra år börjar springa efter bilen. Den här flickan har aldrig riktigt kommit någon volontär riktigt nära och nu hade hon och jag blivit så tighta.. David stannade bilen, sa till mig att ge henne en sista kram. Jag lyfte upp henne, grät och viskade om och om igen att jag älskade henne. Hon grät också, sa detsamma till mig och sen pussades vi och jag satte mig i bilen och bara dog. Det gjorde så ont. Det är henne jag tänker på mest hela tiden just nu. 

 

Jag har lite fler bilder som ska upp här, men de ligger för tillfället på den andra datorn, så de kommer nog efter helgen. 

Hoppas allt är bra med er. 

Massa kramar.