Höstdepressionen har börjat känna sig välkommen in i mitt liv igen och jag vet inte om jag kan hålla med om att den är det. De senaste åren har hösten blivit liiite värre för varje år, men i år är den näst intill omöjlig att hantera. Ligger jag inte i min säng med hög musik i hörlurarna och gråter sitter jag vid datorn och gör samma sak, eller i duschen, mer än så varierar det knappt. 

I mitt huvud slåss tankarna med varandra, det är verkligen krig där inne och det gör så ont. Jag kan vara så säker på vad som är rätt för att sekunden senare inte kunna förstå vad som fick mig attt tro det. Sådär går det runt gång på gång och det gör mig bara alltmer osäker på mig själv, på andra, på livet. 

Jag är så nära ett sammanbrott. Så nära på att bara falla ihop och inte orka ta mig upp. Men jag kämpar än så länge så gott jag kan. Jag förstår inte riktigt själv vart jag får kraften att göra det ifrån, för viljan finns inte längre. Kanske är det tack vare de underbara människor jag har runt mig, kanske är det för att jag vant mig vid att kämpa efter såhär många år.