Jag är inne i en såndär fas när saker antingen är toppen eller botten, det finns inget mittemellan just nu. 

Skolan är botten, ständigt. Jag gråter dagligen, går ifrån lektioner, om jag ens orkar gå på dem från första början. Frågan "Hur mår du?" från lärare gör det svårt att vara stark. Jag får inte misslyckas i år men jag är så nära på att ge upp ännu en gång. 

När jag tränar mina fina guldgymnaster med Amanda är det så himla bra. Jag tycker om gymnasterna otroligt mycket och är verkligen glad att jag får träna just dem. Jag skulle inte gå upp klockan fem på morgonen för att åka iväg på tävling för några andra gymnaster, men när det handlar om dem känns det så självklart. De är de finaste och underbaraste ni kan tänka er!

Jag har alltid kul med Amanda, vi kan göra lite julpyssel till något superkul som varar i flera timmar. Vi gör bara det vi känner för och det känns så bra. Hon håller mig ovanför ytan. Jag är så tacksam som har en sådan fantastisk vän. 

Jag har ett problem som dödar mig dagligen. Jag försöker tänka logiskt, försöker tänka på mitt eget bästa men allt bara krashar, varje dag, varje natt. Jag är så frustrerad!