Jag kan inte, jag vill inte förstå, men jag förstår ju att vad du än sagt så spelar det ingen roll, varför skulle jag vara viktigare än någon annan. Jag tror inte det om mig själv, jag har aldrig trott speciellt mycket om mig själv. Men självförtroendet har alltid varit som bäst när jag känt mig säker, skyddad, jag skulle aldrig få skadas, det var vad jag fick höra nu. Jag hör det inte längre. 

Jag mår inte bra just nu, jag ler otroligt mycket mer än vad jag har anledning till, och vad jag egentligen orkar, det är bäst så. Dagarna går bra, nätterna har varit kaos länge nu. Paniken som skakar mig. Tankarna som säger emot sig själva. Den som kan skada mig värst är jag själv och det vet jag, men samtidigt har jag lovat, och löften har betydelse för mig även om jag är den enda som verkar tycka det. Jag tänker hålla mina, även fast andra spräck sina alltför länge sen. Vissa löften gäller bara åt ena håller, det är en tanke som slagit mig flera gånger om dagen den senaste tiden. 

Jag har aldrig känt mig otryggare, någonsin. Jag vågar inte säga att jag känner mig sviken, jag kan inte förlora. Jag är för svag för att visa mig svag, jag har försökt få kontroll och ordning på mina tankar, försökt prata, men det är omöjligt. Ingen kommer någonsin förstå sig på mig till 100%.