Jag har panik, panik, panik. Om tre dagar åker jag iväg till Thailand och stannar där i sex veckor. Tre dagar, det är ingenting. Jag måste klara mig utan min andra halva, utan min mamma, utan min pojkvän, utan alla mina underbara vänner i sex veckor.

I vintras var jag tvungen att överleva utan Amanda i tre veckor, det var bland det värsta jag varit med om. Jag är verkligen halv utan henne, även fast vi alltid är tillsammans tack vare chippet så kommer jag vara utan henne. Hon är den bästa vän jag någonsin har haft, den enda som någonsin har förstått mig, den enda som har lika sjuk humor som mig, den enda Pjong Saifon, the one and only.  Min Panda som var världens finaste och mest stöttande när jag berättade att jag skulle åka iväg på det här. Jag var så orolig för hur jag skulle kunna göra det här utan henne, men när jag berättade blev hon så glad för min skull och det har verkligen gjort det enklare att åka iväg, hur svårt jag än tycker det är nu. 

Utan mamma suger allt rätt hårt, hon är den bästa mamman någonsin. Hon fixade hela den här resan åt mig för att jag skulle få komma ifrån allt. Jag är egentligen så otroligt tacksam men just nu kan jag inte visa det och jag har ständig ångest för det. Förlåt mig. Jag har aldrig varit ifrån min mamma såhär länge, det kommer bli svårt. Jag har alltid varit en sådan som har svårt att vara ifrån min mamma, och nu ska jag klara mig såhär länge.. 

Min Dennis som jag träffat nästan varje dag i tre veckor nu, jag kommer känna mig helt tom när jag inte får vara nära honom. Min fina pojkvän som får mig att må så bra och vara så glad. Han säger att han är stolt över mig som ska göra det här och det betyder så mycket för mig, det får mig att känna mig stark, vilket jag inte alls har känt på ett tag nu. Jag är så lycklig som har honom, och det kommer bli väldigt jobbigt utan honom.

Alla fina vänner som jag har här hemma i Sverige som jag älskar så mycket, Helena, Manne, Amelia, Hadley, det kommer bli hemskt utan er. Ni är så underbart bra, allihopa och utan er hade inte jag varit jag. Vissa av er träffar jag alldeles för sällan och vi får se till att ta tag i det direkt när jag kommer hem. Imorgon får jag säga hejdå till de flesta av er, det blir jobbigt..

Jag kanske inte ska klaga, sex veckor är ingenting när folk åker iväg i flera år men just nu känns det här otroligt hemskt för mig. Det har gått så fort, det känns som att det bara var någon vecka sedan mamma ringde och berättade att hon hade bokat det och jag blev så förväntansfull, orolig och glad. Då kändes det väldigt långt borta, nu är det tre dagar kvar tills jag åker. 

Jag vet inte om jag är redo för det här.