Det här är så nära ett inlägg jag kommer om mina underbara sex veckor i Thailand än så länge. 

Det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka, saknar och gråter. Det händer varje dag, så fort jag får lite tid över att ta det lugnt och tänka så kommer de där saknads-känslorna och tårarna direkt. Det har ännu inte gått mer än tre dagar utan att jag drömt att jag varit där, vaknat och blivit så besviken. Tänk om jag fick vakna där, med massa liv utanför dörren. Barn som leker, barn som skrattar, barn som gråter, barn som kramas, barn som säger att de älskar dig. Att få vara mitt i allt det där gör en lycklig, in i själen. 

Att säga hejdå var bland det jobbigaste i mitt liv, att krama alla de där människorna som varit runt omkring en hela tiden i sex veckor, de som man så snabbt började älska så extremt mycket. Den där sista kramen som kan ha varit den sista på några månader, år, eller någonsin, man vet ju inte. Det kändes så konstigt att veta att deras liv fortsatte som vanligt när jag åkte där i från, när jag kom fram till flygplatsen var det dags att gå upp till sovsalarna och försöka sova. Nästa dag var bara en helt vanlig dag på deras sommarlov förutom att det inte var en enda volontär där. 

Jag kan inte fatta hur otroligt lång bort allt det där är, men att det faktiskt finns där någonstans. Jag levde ett liv som jag älskade på barnhemmet. Jag kände mig så uppskattad, som att jag var någon de behövde. Jag kan inte  rädda alla Thailands barn, men jag fanns där för de barn som bodde på just det barnhemmet, och det betyder också mycket.