Jag har varit både den starkaste jag någonsin varit och väldigt otroligt svag den senaste tiden. Jag mådde bra, alldeles för bra för att det skulle vara sant så jag bröt ner mig själv. Omedvetet, men det var fortfarande jag själv som gjorde det.

Jag klarar kanske inte av att vara fri från alla de där negativa tankarna för länge. Jag håller alltid koll på mig själv, låter mig inte luras, jag tänker inte lita på att jag kan må bra. Varenda gång slutar det med att jag sitter där och bara gråter, trasig, misslyckad. 

Jag ska vara stark nu, det säger jag hela tiden. Jag är inte stark nog för att vara stark. En sak har jag iallafall bestämt mig för, jag ska bli stark utan medicin, utan allt sånt. Jag har världens underbaraste människor omkring mig, med deras hjälp ska jag ta mig upp. Det är mitt liv och jag vill inte slösa en enda dag till på att vara ledsen. 

Jag vet bara inte hur jag ska klara mig utan allt det där negativa. Det är sjukt men depressionen har blivit som en drog. Hur skulle jag klara mig om jag inte grät några gånger i veckan? Jag kan inte tänka mig ett liv utan smärtan, tårarna, skriken. Jag vill verkligen bort från det här, jag lovar, men ibland är det just smärtan som håller mig levande, smärtan som får mig att kämpa vidare. Kanske är det för att jag vill besegra den, kanske är det för att jag vet att jag alltid har den att luta mig tillbaka på, den finns ju alltid där. 

Jag är sjuk. Jag vill bara bort från det här, men då kommer jag dö.