Under estetiska kommunikationsveckan var det ju alla hjärtans-dag. Det var ju kul. Hur som helst, jag var otroligt nära på att inte vara med på föreställningen vi skulle köra för tvåorna, min gamla klass. Jag fick panik men efter lite prat med min mentor Johan så bestämde jag mig för att göra det ändå. Det gick faktiskt bra, alla sa att de var en tråkig publik och våran grupp som var sist var såklart väldigt nervösa efter att ha hört det, men vi fick dem att skratta, det kändes bra.

Iallafall, på fredagen när veckan var slut så ville Johan prata lite med mig. Han sa att jag skulle vara stolt över mig själv och att han tyckte jag hade gjort ett jättebra jobb. Sen fick jag den här söta lilla grejen, ett chokladhjärta och lite stöttande ord. Jag blev så glad. Min mentor är så bra, han stöttar mig som ingen annan skulle orka göra och han vill verkligen mitt allra bästa.