Igår var en sådan där dag då jag bara ville dö. Allt var bara mörkt och paniken för att falla tillbaka till det gamla dunkade i min kropp. Känslor som jag trodde jag skulle slippa uppleva igen kom tillbaka till mig, som när tårarna bara börjar rinna okontrollerat och det inte går att få stopp på dem, när tankarna har slagsmål i huvudet och man känner hur varenda litet slag nästan ger en hjärnskakning.

Men jag mådde bättre, nej bra, på kvällen. Jag fick träffa Amanda och våra fina gymnaster. Helt sjukt att folk kan betyda så mycket för en. Jag är så glad som har de här personerna i mitt liv. 

Natten var också hemskt. Den värsta på flera år.