Jag vet att du inte tror att jag saknar dig. Jag önskar du förstod hur ont det här gör för mig. 

 

Den där kvällen hos din kompis. Du presenterade dig för mig, även fast jag så väl visste vem du var. Några veckor tidigare hade du kramat mig på en fest. Jag visste att du inte hade en aning om vem jag var, men jag blev glad. 

Du satte dig brevid mig, och när våra läppar möttes där den där kvällen kändes allt så speciellt. I mina ögon var du perfekt, och det har inte förändrats. 

Du lyfte upp mig och i panik högg jag in mina naglar i din arm. Du hade märken efter det länge efter och vi kunde skratta åt det. 

Första gången jag träffade dig själv var jag ärligt talat nervös. Vi skulle båda vara nyktra och jag var livrädd för att du skulle ogilla min personlighet. Men det blev så bra. På väg hem ringde jag min bästa vän och jag var så glad.

 

Du var inte som någon annan, det visste jag från första sekunden. Det är inte jag heller. Vi hade kul tillsammans. 

Du friade till mig när vi hade känt varandra i en vecka. Det var samma kväll som jag fick sova i dina armar för första gången. Den där musiken vi lyssnade på varje natt gör mig fortfarande svag. För mig är det inte längre bara musik utan minnen, tankarna flyger iväg till dig direkt. 

Du förstod mig som ingen annan. Alla de där kramarna jag fick när jag var ledsen, de fick mig att glömma allt i några sekunder. På valborg höll du om mig när jag grät och du såg mig i ögonen och jag kunde se i din blick att för dig var jag värdefull.

 

Jag vet inte vad som gick fel. Varför alla fina stunder byttes ut mot bråk. Tårarna började allt oftare trilla ner för kinderna, ordet förlåt tappade mening och min panik tog övertag och det kunde hända att jag slog till dig. Vi gav "oss" en chans till, om och om igen ändå hamnade vi på samma ställe hela tiden. 

Men vi var bra tillsammans. När det va bra så var det perfekt och ingen eller inget kunde ändra på det. 

Om jag visste vad som orsakade att allt blev så fel skulle jag göra allt för att stoppa det från att förstöra oss. 

 

Vi hade en sista bra kväll, vi kollade på Idol och du hade gjort kladdkaka. Men sen rasade allt ihop. Jag läste ord som du hade skrivit om mig från din bildskärm och den där smärtan jag kände då kan jag omöjligt beskriva.

 

Jag trodde jag var bra på att gå vidare. Jag trodde jag klarade mig bra och jag sa det till alla runt omkring mig. De där dumma tårarna som höll mig vaken varje natt försökte jag ignorera. 
På något konstigt sätt var du alltid i min hjärna. Allt som hände fick mig att tänka på dig. 

Och så fick jag se dig på riktigt för första gången sen det slutade vara vi. Vi låtsades inte om varandra först. Vi satt max två meter ifrån varandra och hälsade inte ens. Helt plötsligt stod du där framför mig och vi fick ögonkontakt för första gången på hela kvällen. Jag kunde se smärtan i dina ögon och hur du ohörbart sa "förlåt". Jag skulle vara stark men kunde inte hjälpa att falla in i dina armar. Du var, och är, ju den enda jag vill vara med.

 

Men nu är jag här. Utan dig. Och du tror inte att jag saknar dig.