Tre gånger har jag gjort det där jag för länge sedan lovade mig själv att aldrig göra, och jag har hatat mig själv lika mycket varje gång. Jag förstår inte hur jag kan utsätta personer jag älskar för sådant. Ångesten är oändlig, och jag vet att man inte kan spola tillbaka tiden, men jag skulle göra vad som helst för att det skulle gå. Man gör inte så mot andra, och det är väldigt onödigt att göra det mot sig själv också. Jag trodde jag lärde mig efter den där första gången. Jag såg rädslan i din blick. Du visste inte riktigt vad du skulle göra, och jag kunde inte göra mycket mer än säga att allt var okej, jag tror till och med att jag sa bra. Hur kunde jag ens försöka ljuga så brutalt? Du visste ju, du såg ju, att det var allt annat än bra. Jag fortsatte ändå bara att le, hur mycket jag än krossades inombords. Det var blod på golvet i hela huset och badrummet var helt rött. Jag ville bara dölja allting, jag ville inte att du skulle se, för jag skämdes så otroligt mycket.
Andra gången var den värsta. Ett bråk ledde till att jag tog sönder oss båda så totalt. Du skrek, tog på dig skulden och grät. Jag gjorde ingenting, ingenFUCKINGting. Bara satt där, helt inne i mig själv, min egna lilla bubbla. Ångesten jag har efter det där dödar mig fortfarande. Jag är så otroligt dum.
Senaste gången var jag helt förstörd. Jag träffade nog botten. Ett samtal, min mamma stack och jag bröt ihop i skolan. Jag fick en kompis att gråta och alla andra att må dåligt. Ett stort bråk och jag såg inget annat sätt att klara av smärtan inom mig. Tog sönder mig och åkte iväg till dig. Jag försökte att dölja vad jag gjort, men självklart såg du. Du tvättade bort mitt blod, du lindade mina armar, du tog hand om mig som om jag verkligen var viktig. Jag ville inte att du skulle se mig, jag ville inte göra dig besviken. Jag kunde se hur mycket du ogillade det, ändå behandlade du mig som om jag var felfri.
Förlåt mig. Förlåt för att jag är så otroligt dum.