Kollar tillbaka på de senaste 6 månaderna och inser hur otroligt mycket jag har gått miste om bara för att jag blev sådär sjukt sårad och mådde otroligt dåligt. Jag förstår inte hur jag kunde göra så mot mig själv. Minns den där dagen just efter att allt bara tog slut. Jag grät hela dagen, satt där i skolan som en zombie och bara grät. Mina fina vänner fanns där och det betydde allt för mig. Helgen i Skåne var jättebra, och jättehemsk. Jag sprang ut och bara skrek och låg på marken och grät och kunde knappt andas, även då hade jag en fantastisk vän som höll min hand hela tiden. Jag bestämde mig för att vara stark. Jag pratade med den där personen som jag älskade så mycket, även fast jag egentligen bara behövde en paus, men denna någon behövde mig, och jag ville finnas där på samma sätt som mina vänner fanns och finns för mig.
Utåt försökte jag vara stark. Inombords var jag krossad. Jag sov inte alls flera nätter i rad. Jag var beredd på att ge upp hela tiden, men jag kämpade för att jag hade lovat, jag bryter inte mina löften. Ibland bröt jag ihop när jag inte fick. Jag visade mig svag och jag hatade mig själv lika mycket varje gång. Men varje gång var det någon som fanns där och stöttade mig, någon som smsade de finaste sakerna i världen,  ringde bara för att säga hur stark jag faktiskt var eller la sin jacka över mig när jag låg där och grät tills jag somnade. Jag var aldrig ensam, hur dåligt jag än behandlade andra.
Det tog ett tag innan jag insåg hur mitt liv skulle se ut för att jag skulle må riktigt bra, men då var det försent. Vad jag än gjorde eller sa så var det åt helvete för sent. Jag har seriöst aldrig mått sämre i hela mitt liv. Jag skämdes så mycket över vad jag hade gjort och ångrade mig så himla mycket. Ändå fick jag bara höra att det var försent, jag fick ingen som helst tröst av den människan som hade varit mitt allt så länge. Jag pressade mig själv genom den jobbigaste natten någonsin, bara för jag hade fått höra de där orden som betydde allt. Jag hoppades, men blev så sjukt sviken. Hatet mot mig själv var oändligt. Men även fast just denna människa hatade mig och behandlade mig som det jag är, smuts, hade jag mina vänner hos mig varenda sekund.
Jag faller fortfarande tillbaka i de där tankarna. Jag är fortfarande lika ledsen, jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv. Det värsta är kanske att veta att jag levde i en lögn med den mest egoistiska människan i hela världen. Jag har dock inte svårt att förlåta. Allt är förlåtet, men ingenting är glömt, ingenting.
Nu är det dags att släppa allt för en sista gång. Jag har mina vänner vid min sida hela tiden, och med dem klarar jag allt. De är nämligen de finaste människorna i den här världen, och jag behöver dem alla så himla mycket. Utan dem är jag ingenting. Jag tänker leva mitt liv nu, jag kastar ut alla dåliga minnen från de här senaste 6 månaderna och de där 2 åren innan dess. Jag är starkare än någonsin och jag struntar fullständigt i vad andra tycker. Jag vågar hoppas, och jag vet exakt vad jag vill nu! :)

Jag är inte glad ännu. Det kommer ta ett tag. Allt har varit nästan kolsvart i flera år nu och jag har blivit van vid det. Men det här får mig att inse att man kanske måste lära sig leva innan man dör.