Jag var inte beredd på att falla igen, iallafall inte såhär långt. Försöker förstå vad jag har gjort för fel och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte vet, för allt är mitt fel. Jag faller tillbaka och ser hur allt jag har lyckats bygga upp rasar samman. Det är samma sak varje gång, ett steg framåt leder till två steg tillbaka. Jag önskar jag kunde klara av att leva på egen hand. Jag vill inte behöva ha massa människor jag inte känner runt mig hela tiden. Jag vill inte bli glad av mediciner. Jag vill vara glad och känna att jag har gjort mig förtjänt av glädjen, att den beror på mig, men jag är för svag. Försöken känns bara mer och mer värdelösa. Skriker och gråter i panik så fort jag blir ensam. Jag tar död på mig själv, allt för att slippa. Viljan finns kvar, men inte hoppet och inte tron. Perfektionskraven blir bara större och större, och pressen jag sätter på mig själv kväver mig. Hatar mig själv mer än någonsin och jag vet att vägen till att bli perfekt är lång, men jag ska gå sålänge jag klarar av det.
Jag skulle göra vad som helst för att vara glad, för att kunna leva på riktigt. Det västa är att veta att det inte kommer att vara värt det. Att veta att hur mycket jag än kämpar så kommer jag falla tillbaka till denna äckliga individ jag är nu. Jag kämpar ändå, men inte för min egen skull. Egentligen vill jag bara försvinna föralltid.