Önskar varje dag att jag skulle ha insett att jag inte hade något värde tidigare. Önskar att jag hade vetat det från början och aldrig trasslat in mig i livet. Hatar mig själv för att jag lät mig själv tro på människor som sa att jag var värdefull för dem. Ångrar att de orden kunde göra mig glad. Förstår inte hur jag någonsin har kunnat se på mig själv utan denna hemska illamående känsla. Den dödar mig, både psykiskt och fysiskt. Det värsta är att det inte skrämmer mig, för jag vet att jag är värd det, smärta. Jag plågar mig själv omedvetet, men samtidigt medvetet, men jag bryr mig inte, och jag vet inte hur jag ska reagera. Jag vet inte hur någon skulle kunna förstå vad som faktiskt händer och inte händer. Ständigt får jag höra orden att det blir bättre, men den enda som kan hjälpa mig är jag själv och jag är för omotiverad. Jag är så sjukt förvirrad.