Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Ibland måste man inse att man inte KAN lyckas. För mycket ivägen, för mycket att jobba sig igenom. Någon som plågar en, säger de där tre orden som är nästan lika utnyttjade som "förlåt", får en sjuka ihop, skrika och gråta tills man inte kan gråta längre, men ändå fortsätter. När man får höra att ens inställning till livet är fel bara för att någon annan har tagit sig upp. Säger man så har man inte levt. Det är samma sak som att säga "hata aldrig något du en gång älskat", kan man säga de orden och själv tro på dem, då vet man inte vad smärta är. Kommer på sig själv att önska livet ur någon, och hela dens familj och alla dens vänner. Man vet att man borde på ångest, ändå ler man bara åt tanken, skadeglädje eller ett sätt att hjälpa sig själv upp. Skrattar för att man inte orkar gråta längre. Gråter för att man inte orkar vara fake. Undrar vart allt kommer sluta. Vet att man har de bästa vännerna en människa kan få. Jag är bara så jiddrans osäker, jag vet ingenting, jag kan inte tänka själv.