Jag är så rädd, så otroligt rädd, exakt hela tiden. Jag vet ju vad som pågår, jag vet att du vill ta ifrån mig det viktigaste jag har. Jag hade först svårt att förstå varför men nu vet jag; jag är värd det och du måste visa hur mycket mer makt än mig du har. Jag har sådan panik och när jag är ensam är det som allra värst, jag kan inte sluta gråta. Som nu, det gör ondare än någonsin. Tar du det här ifrån mig dör jag på riktigt, då har jag inget värt att kämpa för, då har jag inget kvar, då är jag verkligen ingenting. Samma tankar går igenom huvudet varje dag, jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad jag har gjort dig men det måste vara något riktigt hemskt när du är beredd att göra såhär mot mig. Du tror antagligen att jag inte vet någonting men tro mig, det gör jag. Skräcken över att du ska lyckas växer sig allt större. Jag är förberedd på att du ska göra det, du har ju rätt trots allt, men jag är inte redo, det kommer jag aldrig någonsin att bli. Inombords skriker jag att du ska lämna mig ifred men det säger jag inte högt och varför vet jag faktiskt inte. Kanske för att få verka stark för en gång skull, men det vet vi båda att jag inte är och nu är jag sårbarare än vad jag varit på väldigt länge. 

Jag vet inte uhr länge jag klarar den här känslan, den gör så sjukt ont och har förändrat mig och hela mitt liv. 

Så nu säger jag det högt, lämna mig ifred, du dödar mig.