Jag säger att det är okej, jag har nog gett er intrycket av att det är mer än okej. Med hela mitt hjärta har jag verkligen försökt att förlåta och inte visa mig svag, inte för någon. Så fort jag är ensam kommer paniken, tårarna, ilskan och värdelösheten tillbaka. Att någonsin kunna tro på orden om att det inte var meningen är hopplöst. Mitt hjärta är fullt med djupa ärr. Jag kommer aldrig någonsin kunna förstå hur folk som står mig så nära kunde göra såhär mot mig. Jag kan och kommer aldrig igen att kunna lita på någon, ni förstörde min tillit för allt och alla. På något sätt kände jag nog att mitt självförtroende inte kunde bli sämre, och att min osäkerhet redan var på max, men jag hade fel. Ni sänkte mig flera mil till, och nu är det helt säkert att jag aldrig, aldrig, aldrig kommer att kunna ta mig upp igen. 

Jag vet egentligen inte vad jag vill göra, skrika, gråta, straffa mig själv för att jag enligt både mig själv och er är värd det här, jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till, jag sitter bara här med min egen värdelöshet.