Allt bara faller ihop just nu, men samtidigt inte. Jag förstår ingenting, men ändå allt. Jag orkar inte med den här dimman längre, jag vill kunna se klart. Jag vet inte hur det blev såhär. Allt förändras, människor, planer, jag, och jag vill ha kvar allting samtidigt som jag önskar en nystart, och jag saknar det gamla. Saknar allt det som var så jävla perfekt. Det är länge sedan och jag ser det bara som en dröm, för jag tror inte att livet kan vara bra, jag tror inte det är möjligt att älska sitt liv. Värst av allt är att veta att det är jag själv som har förstört ALLT, hela mitt liv. Och jag bara fortsätter, omedvetet. Jag ser hur min värld faller isär, och hur all trygghet försvinner. Jag ser gråtande på och önskar att jag kunde ändra på mig, så att jag blev bra, så att jag kunde rädda allt, men jag är för svag. Det finns de få som finns där för mig, de som alltid kan göra mig glad, och ni måste veta vilka ni är. Sen finns det de som jag själv inte vågar tro på för att de är för bra för mig. Och jag får ångest för att jag inte vågar tro. Jag får ångest för allt, och jag önskar att den kunde sluta döda mig inifrån, för det gör ont. Jag önskar jag kunde bli bättre. Jag önskar jag kunde släppa taget om allt det gamla, men det GÅR inte, det har betytt för mycket för mig, och det gör det fortfarande. Förlåt mig, snälla, men jag vet att det inte kommer att hända, för jag är inte värd det. Jag är bara värd smärta, i alla former. Ni förstår inte, ni gör faktiskt inte det.