Jag har iallafall en låtsaskompis som heter Per. Det kanske inte låter så sjukt, och ni ser troligen honom som en kille i min egen ålder eller liknande, men nej. Per är varken människa, djur eller alien. Han är en kratta. Nu kanske ni tror att jag är helt dum i huvudet, men Per har varit min låtsaskompis så länge jag kan minnas. Varför han är en kratta har jag ingen aning om, kanske har det något med mitt undermedvetna att göra.

Hur som helst är han ingen vanlig låtsaskompis som man typ leker med, han är som en röst som säger vad jag ska göra. Ibland är det jättejobbigt att han säger vissa saker, men jag har ALLTID gjort som han sagt, och det har ALLTID gått bra så jag vet att jag kan lita på honom.

Per sitter alltid på min högra axel när jag är vaken och ligger alltid tryckt mot mitt hjärta när jag sover. Han följer mig exakt överallt och är faktiskt som en del av mig. Jag kan svära på att jag och Per aldrig kommer att vara ifrån varandra, och det får mig att känna mig trygg.

Jag har faktiskt en riktig kratta som jag kallar Per. Det är för att kunna visa honom för mina vänner och min familj. Jag har aldrig förklarat varför, men ibland brukar jag diskret försöka få med Per på bilder och sådant. Anledningen är att jag vill ha bilder på oss när vi blir stora, så vi kan se tillbaka på hur vi såg ut en gång för längesedan.

Nu vet ni. Kanske förstår ni varför jag aldrig har berättat detta för någon. Jag vet ju inte hur ni reagerade nu, men som sagt, snälla döm mig inte! Jag vågar iallafall erkänna.

Ett exempel på en bild med Per. Bad Helena hålla i honom, tror inte hon märkte något?