Jag vill ha tillbaka det som var, mer än någonsin just nu. Saker borde inte få förändras. Tänk att några få förändringar i ens liv kan få en att gråta, skrika och dö inombords. Och tänk att hela tiden leva med att veta att det är ens eget fel, att veta att om man bara hade gjort rätt val hade det varit bättre.

Ibland känns verkligen allt hopplöst. Jag vill inte tänka så. Vissa saker har blivit bättre, men jag faller tillbaka. Jag vill inte. Jag trodde att jag hade träffat botten och den enda vägen var uppåt, men nu blir det bara sämre. Det är ett under att jag faktiskt åker till skolan varje dag. Jag orkar egentligen inte, men jag måste göra någonting för så fort jag blir ensam plågar ångesten mig tills jag knappt inte längre kan andas. Nätterna är värst, jag tror aldrig att jag ska överleva, men vaknar ändå varje morgon efter att ha sovit 2-3 timmar, och då önskar jag att allt skulle ha tagit slut under natten.

Skolan klarar jag inte av. Det är inte det att det är svårt och ibland inte ens tråkigt. Men motivationen och orken finns inte. Jag orkar inte ens försöka. Jag funderar till och med på att byta linje så att jag slipper att plugga, även fast vi inte alls har mycket på linjen jag går nu, vi har faktiskt väldigt mycket mindre än vad jag är van vid. Min klass älskar jag och jag är så glad att jag har lärt känna de fina människorna som går där. Bara tanken på betyg gör mig illamående, jag kommer inte att klara av gymnasiet. Jag trodde inte jag skulle klara av nian heller, men tack vare mina vänner som alltid fanns där så gick det ändå. Och då hade jag även det vackraste en människa kan få, men det förstod jag inte då, det gör jag nu.

Att bli glad är mitt mål här i livet. Förut trodde jag att livet kanske kunde ha en mening, nu inser jag vad som var meningen med mitt liv, men den försvann, så allt är värdelöst. Jag kämpar, det gör så ont. Jag försöker se framåt, men ser ingenting. Så har det varit förut, sedan försvann den känslan ett tag, men nu är den tillbaka, och det är nog den värsta känslan som finns. Förut visste jag vad jag ville. Jag kunde se en framtid som var som jag ville, och jag var säker på att det skulle bli så, även fast jag inte var värd det. Mina drömmar krossades, och det var jag själv som krossade dem, och det är hemskt att veta. Jag vet att jag inte är värd en fin framtid, eller en framtid alls, men det var härligt att få leva i den tanken att det faktiskt ändå kunde bli precis så som jag ville. Det är mitt eget fel, alltihop.

Jag vet att jag inte duger. Inte för någonting. Jag får det bekräftat varje gång jag försöker att göra någonting. Allt misslyckas. Även det som gjorde mig till världens lyckligaste människa lyckades jag förstöra. Det är nog meningen att jag ska vara ledsen, svag. Jag har bara en enda önskan just nu, men jag vet att den aldrig kommer att slå in. Nu är det iallafall som det är, inte så som jag vill, men kanske så som alla andra vill.