Allting har gått snett, skolan, vännerna, familjen. Just nu är allt mer eller mindre kaos. Att bara sova några få timmar varje natt har jag blivit van vid, och jag väntar bara på den dagen då min kropp säger ifrån på riktigt. Träningarna går åt helvete och jag blir lika besviken på mig själv varje gång, men håller det för mig själv, så jag slipper att visa hur svag jag faktiskt är. Mina egna tankar ger mig ångest och jag straffar mig själv för att jag är en så dålig människa. För att jag är en människa som kan förstöra sitt eget liv och sedan patetiskt försöka få tillbaka allt till det som det en gång varit.

Jag försöker verka så glad som möjligt, och jag kämpar så himla mycket, varje liten sekund. Jag vill inte visa mig svag och jag vill inte dra ner någon annan i skiten genom att bara vara mig själv, men jag har tydligen redan lyckats. Förlåt. Ibland klarar jag inte av att hålla skenet uppe. Det kanske inte märks, men för mig är det bara som en slags vila. En paus från alla mina spel. Varje dag intalar jag mig själv att kanske, kanske kan mina försök till att verka glad faktiskt göra mig glad på riktigt, men det fungerar inte. Men tro mig, jag vill, mer än någonsin.

Nu har jag varit ärlig. Ärlig om att smärtan trycker mig längre och längre ner, till livets botten och ännu lite längre. Ärlig om att jag verkligen försöker, och att jag vill. Ärlig om att jag inte kan lyckas. Ärlig om mitt liv. Så gott som det går iallafall. Jag är bara en människa, jag gör mitt bästa, men att hela tiden falla ner igen, hårdare för varje gång gör mig faktiskt inte starkare. Jag blir bara svagare, och tron försvinner mer och mer, likaså hoppet. Om hoppet ens finns. Jag hoppas, men jag tror inte, att jag kan klara detta. Detta såkallade livet. Det är en uppgift jag är för svag och dålig för. Det är inte lätt för en människa som inte har ett värde.

Och utan dig vid min sida saknar livet mening.