Kom nyss hem från Helsingborg där jag varit på läger med världens bästa gymnastik-trupp några dagar. Ett ord som beskriver det hela är awesome.<3 Fast fattade inte hur awesome det var förens nu när jag kommer hem och DU förstör allt, igen. Du fattar inte ens att jag menar dig, du fattar inte att du SKADAR mig, du bryr dig inte.

Iallafall, tränat fyra dagar nu, och lite träningsvärk har man väl fått, men överlevt har jag absolut gjort! Bra eller dåligt, det SKITER jag i. Och jag måste säga att min underbara kompis Amanda Pjong Peeerbeeer är BÄST I HELA JÄKLA VÄRLDEN. Och en kompis är precis vad denna människa är, och det känns som att hon är den ENDA som förstår mig, som faktiskt bryr sig, som ALDRIG sviker mig, och det betyder mer än allt annat för mig just nu, nu när jag märker att min värld faller ihop så är det en sådan människa man behöver, och hon verkar vara den enda som FATTAR DET OCH FAKTISKT BRYR SIG OM ATT BETE SIG PÅ DET HÄR SÄTTET! Du är bäst, på riktigt, jag menar det, snälla tro mig..? Du är den som får mig hoppas, den som får mig att le. Du finns där när ingen ser mig, du finns där när stormen yr. Vad som än händer så är det du och jag, right? <3

-

För tillfället gör jag ALLT för att slippa vara hemma. Då kommer tankarna, då är jag tillbaka. Jag vill inte ramla tillbaka, jag kämpar ju, märks inte det? Ni ska veta at jag tar emot en JÄVLA MASSA SKIT innan bägaren rinner över. Nu händer det. Hur ska ni stoppa mig? Ni bryr er inte. Inte jag heller, antar jag.

-

Det är ju jag som förlorar allt, allt, ALLT tjust nu. Men tycker synd om mig själv gör jag INTE, jag fattar mycket väl att allt är mitt eget fel. Det är inte lätt att fortsätta när flera av de klaraste stjärnor på min himmel har slocknat, och det är svårt att se på när den täcks av gråa moln när man inte kan göra NÅGONTING. Känslan av att vara så svag plågar mig. Det är mitt fel att jag inte är starkare, det plågar mig om möjligt ännu mer.

-

Jag vill tillbaka. Jag vill hitta tillbaka till livet jag levde. Tillbaka till tiden då allt var lätt och livet lekte, flöt på. Jag antar att det var så JAG ville ha det men JAG VAR FÖR JÄVLA DUM FÖR ATT FATTA DET DÅ OCH SABBADE ALLT! Det är mitt fel, allt, och det kommer jag aldrig komma ifrån. Jag har redan förlorat flera år av mitt liv, och det bara fortsätter, det måste få ett slut, och jag vet att antalet vägar för att få detta att ske inte är alltför många. Ni vet inte, det gör jag.

-

Undrar hur jag ska pussla ihop allt till ett liv igen, jag VILL inte leva på gränsen mellan levande och död längre. Tårar rinner, som de gjort i en evighet nu. Ni frågar, men jag KLARAR inte av att berätta, förklara, för jag SKÄMS, skäms så grymt mycket. Förlåt mig. Samtidigt vet jag att era frågor bara är av ren nyfikenhet, eller så frågar ni bara för att visa att ni bryr er, även fast ni INTE GÖR DET, jag vet ju det.

-