Hallu.
Science Fair var riktigt segt, men nu är det över, föralltid! Försökte tycka det var sorgligt med min sista Science Fair nu efter 4 år, men det gick inget vidare... Music is my boyfriend, forever alone... Slutade runt två, skönt!
Nu på eftermiddagen har jag pluggat lite, tråkigt. Skippar friståendeträningen ikväll eftersom jag och Amanda är ganska säkra på att det bara är killarna som ska träna på sitt fristående inför RM.

För ett tag sen bad Anna mig förklara hur mitt mående ser ut, då tyckte jag att det var en konstig fråga, nu har jag ett svar på den frågan.
Läs om ni orkar, jag tvingar er inte, men här är mitt svar.
Det är som ett moln, ett stort svart moln. Inte ett sånt där luddigt och gulligt moln, utan ett tjock, äckligt moln, som av avgaser typ. Molnet är tjock som in i helvete, och i mitten står jag. Ni förstår nog själva hur svårt det är att se ljus genom det här molnet. Varje gång det händer något som sårar mig, skadar mig, gör mig arg eller liknande läggs det på ett nytt lager i molnet, och det kommer närmre mig, snart kväver det mig. Det har hållt på att hända innan. Jag blir mer och mer otillänglig på grund av molnhelvetet. Jag kan inte koncentrera mig på mycket annat än att komma härifrån. Alla tårar jag gråter sitter fast här i molnet, här i mitten hos mig. Tårarna går inte igenom molnet, kanske för att det är för tjockt, kanske för att de vill dränka mig, kanske för att jag inte vill, jag vet inte riktigt. Jag vill inte vara kvar i det här, det förstår ni nog. Jag vill stå på toppen av molnet och känna mig som en vinnare som har klarat av att besegra allt det där fula och äckliga i molnet, men det går inte att besegra allt, det förstår till och med jag. Alla människor har ett sådant här moln omkring sig skulle jag tro, men sen är det olika hur tjock det är. Som sagt, jag vill inte vara kvar här, molnet skrämmer mig, och ni ska veta att jag försöker ta mig härifrån, tro inget annat. Jag börjar gräva mig ut ur molnet på ett ställe, men kommer inte komma härifrån innan jag har grävt mig ut ur molnet. Om jag börjar gräva på ett annat ställe så fylls stället jag har börjat gräva på innan igen, det leder till misslyckande, vilket leder till ett nytt lager i mitt moln. Det är en ond cirkel. Jag försöker, men det går inte, det blir värre istället, försöker igen, misslyckas, det blir värre och värre. Det är hemst och jag är fast! Jag får klaustrofobi av det här... Jag vill bort, det verkar vara den enda vettiga lösningen. Att sakta lämna den här världen och se hur molnet löses upp, kanske släpper någon blodig regndroppe, sen skulle jag och mina problem bara vara borta. Jag vet inte varför, men för mig låter det fantastiskt. Jag har försökt, jag vet inte vad som stoppar mig, jag är kanske för feg, eller så är det min rädsla. Jag är rädd för att jag inte vet vad som händer efter livet, man kanske kommer till något värre som är omöjligt att ta sig ifrån? Jag vågar kanske inte riskera det, jag kanske är för rädd. Jag är inte rädd för att inte finnas, den känslan har jag känt så många gånger att jag har vant mig vid den. Jag skulle vilja finnas på riktigt någon gång. Att det har blivit så här skyller jag på mig själv och inte på någon annan.
Det är jag som straffas, då är det jag som har gjort fel.
Förlåt.