När jag var liten hade inte någon en aning om att mitt liv skulle bli som det blivit. Ingen kunde väl tro att den där lilla flickan med så otroligt mycket energi några år senare skulle ligga på golvet en hel dag utan att ens orka röra sig. Det var omöjligt att kunna föreställa sig att den mulliga flickan som kunde äta fler glassar på en dag än vad andra gjorde på en månad en dag helt plötsligt skulle sluta äta och gå ner en massa kilon. Ingen, allra minst hon själv, var förberedd på att nästan hela släkten skulle försvinna bort. Den enda riktiga tryggheten var mamma, den personen som betydde allra mest och hade den största platsen i flickans lilla hjärta. Att det ens var möjligt att reationen mellan dem skulle bli som den är nu. Bråk och skrik är vardagen, men självklart finns skratten och glädjen kvar, och den enorma kärleken. Den där några år äldre morbrorn som fick spela rollen som storebror hade sådan betydelse i flickans liv. Han var den hon såg upp till allra mest, den som inspirerade henne och gjorde henne lycklig. Nu går det ofta flera veckor mellan gångerna de pratar. Som liten var det värsta som kunde hända när man skadade sig, aldrig tidigare hade hon gråtit som när hon av misstag fick in en sax i benet. Senare blev smärtan en drog, något av det viktigaste i livet. Nu var hon själv orsaken till smärtan. "Det var inte jag" var en utav de meningar man använde mest, konsten att skylla ifrån sig var viktig. Sedan år tillbaka har detta ändrats till den exakta motsatsen, man tar på sig skulden för allt, och känslan av att precis allt som händer är ens eget fel tar aldrig slut. Friheten att kunna klä sig och vara exakt som man själv ville saknas nu. Just denna flicka har nu, efter såhär många år, äntligen börjat inse att det egentligen inte finns något krav att behöva vara som alla andra, men det plågade henne under flera långa år att hela tiden försöka passa in. Man är unik, speciell, annorlunda, det är alla, men ändå är det inte accepterat i tonåringarnas värld. 

 

Jag fyller snart arton. Arton år. Jag kan inte tro det. Om mindre än ett halvår har inte min mamma vårdnaden för mig längre, då är jag "fri". Jag anser inte att man blir "vuxen" när man fyller arton, och när jag kollar på min uppväxt kan jag definitivt säga att jag önskar att min uppväxt hade varit längre, att jag hade fått leva mer, att denna eviga depression inte hade förstört så mycket. Alla förändras under sin uppväxt, visst förstår jag det, men jag önskar verkligen att förändringarna i mitt liv inte hade varit så drastiska. 

 

Önska kan man göra, men att förändra vad som redan hänt är omöjligt. Varje dag påminner jag mig själv om att det finns en ljus framtid, vissa dagar kan det vara svårt att tro på. Jag har ansvaret för mitt eget liv, mina egna val. En sak vet jag säkert att som liten mådde jag riktigt bra eftersom jag fick leva helt utan krav då. Helt utan krav kommer jag aldrig kunna leva, men att låta mig själv vara fri från allt ibland kan väl inte vara helt fel?

 

Framtiden är allt som är kvar.