När jag skrev om min sommar så skrev jag att jag vägrade inse att det är höst, det gör jag fortfarande. Jag vill inte att sommaren ska ta slut och enligt mig har den inte gjort det, det är bara en väldigt kall sommar... 

Årets sommar var nog den bästa någonsin trots allt inte jättebra som hände. Det går inte en dag utan att jag tänker på alla bra saker som hände runt och under sommarlovet. Jag saknar inte lägenheten, även fast det var det bästa som hänt mig. Den första september tog tiden där slut och det kändes okej, men självklart saknar jag allt som hände där! Alla köttbullar och spagettisar jag och Amanda åt, alla Friends-mornar/förmiddagar/eftermiddagar/kvällar/nätter, alla mysiga kvällar, alla gånger jag tryckte på knappen till fjärde våningen i hissen, de gånger grannarna fick oss att panika, gångerna när vi i TRPC satt och spelade och sjöng, alla  nätter jag sov brevid min älskade, fina bästa vän! 

För några veckor sedan saknade jag sommaren helahelahela tiden och trodde verkligen inte jag skulle klara mig. Allt gick fel och jag trodde at jag var tvungen att ha det exakt som det var under sommaren för att må bra. Nu vet jag att det inte är sant. Jag klarar mig. Jag håller dem jag verkligen behöver hårt, träffar nytt folk och fortsätter framåt även om jag blir lämnad. Vill någon inte vara min vän så vill den inte det, då behöver inte jag den heller. Jag har haft så kul men folk som nu inte ens pratar med, men ärligt talat så tror jag inte att vi någonsin skulle kunna ha så kul som vi haft nu ändå. Visst är det jobbigt att förlora någon som betyder mycket, men jag har några få som jag vet aldrig skulle lämna mig.