I slutet av 2011 tyckte jag det mesta var otroligt jobbigt. Det var en sak jag hade speciellt svårt att släppa. Något som plågade mig varje dag och höll mig vaken varje natt. Det fortsatte i början av detta år. Jag tror aldrig jag har mått sämre, jag var så himla fast i det där problemet. Jag hatade mig själv för val jag gjort och kämpade dag ut och dag in för att få tillbaka det som en var. Det enda som hände var att jag blev dissad, hela tiden. Jag hade så himla svårt att gå vidare, jag var helt säker på att jag aldrig skulle klara mig på egen hand. Jag var rädd för att behöva vara själv. Det var hemskt och jag ville bara dö.
När jag ser tillbaka på det nu tänker jag bara "Fuck it!". Jag kan verkligen inte se någon anledning till varför det skulle vara så svårt att släppa taget, leva för min egen skull. Jag var aldrig ensam, mina vänner fanns och finns runt omkring mig hela tiden, och de skulle aldrig svinka mig. Jag förlorade flera månader av mitt liv för jag var ledsen. Jag vet att det var bra att det blev som det blev, jag mådde aldrig riktigt bra innan, jag var fast och var tvungen att leva på ett sätt jag inte gillade bara för att det skulle passa någon annan. Jag försöker men kan verkligen inte se NÅGONTING värt att sakna, jag mår så jäkla mycket bättre nu, ibland är jag till och med glad! Jag är beviken på mig själv för att jag någonsin lät mig själv gråta pågrund av en människa som inte ville mitt bästa, pågrund av någon som inte alls ville hjälpa mig med livet, trots att det var just denna människa som hade förstört det.
Hur svag var jag inte då? Samtidigt kanske man har rätt att vara ledsen när men får veta att det som varit ens liv i två år egentligen bara varit en lögn. Men nu är jag starkare. Aldrig mer tänker jag ångra vad jag gjorde, för det har bara gjort mig starkare! :)