Igår var utav de värsta dagarna i mitt liv. Ångesten var på väg att döda mig. Paniken tog övertag och jag rymde från allt, från mig själv. Jag grät tills jag inte kunde se längre, skrek tills jag inte kunde andas. Jag ville inget hellre än att bara försvinna, långt bort åt helvete och längre ändå. Helt förstörd inombords. Sviken och hatad. Jag har aldrig varit mer orädd. Att ligga på marken i en kolsvart skog är inte min stil, än mindre att inte ens orka bry sig när man hör att någon kommer närmre när man liggen där. Jag hade hur lätt som helst kunnat avsluta allt där och då. Inatt hade jag kunnat ta mitt sista andetag och då hade jag varit fri nu. Jag har ingen anledning att kämpa längre. 

Nu har jag en plan, ingen kommer få veta någonting.