Egentligen borde man inte sakna någon man inte känner, någon som inte ens vet om att man finns, ändå gör jag det mer än någonsin just nu. Kanske är det inte just dig jag saknar, utan känslan av att verkligen, verkligen gilla dig. Jag älskade dig på avstånd och jag vet att det är bäst att det inte blev mer än så, det hade aldrig funkat och du är alldeles för bra. Jag var mer eller mindre besatt, du var min idol, du var den första jag tänkte på när jag vaknade och den sista som lämnade mina tankar innan jag somnade. Du inspirerade mig, hur konstigt det än låter så gjorde du verkligen. Du fick mig vilja bli perfekt, och kämpa för det. Den känslan sitter kvar, och även fast det inte är för din skull längre så kämpar jag varje dag för att bli just perfekt. Mitt liv gick ut på att stalka dig på Facebook, och i verkligheten också för den delen. Du var den finaste och bästa jag visste, nu är du bra, men långt ifrån bäst. 

Jag saknar den pirrande känslan jag fick i kroppen varje gång jag såg dig, jag saknar alla gånger jag pratade om dig med min bästa kompis, jag saknar tiden då jag hade dig som bakgrundsbild på min mobil, jag saknar att kunna skriva ditt namn hundratals gånger och aldrig tröttna på de där sex plus åtta bokstäverna som var de bästa jag visste. I ungefär ett halvår var du mitt liv. 

Tro inte att jag har glömt bort dig, eller känslan som bara kan beskriva med ditt namn. På ett sätt kan man nog säga att du har bytts ut mot någon annan, någon jag faktiskt känner. Minnet av dig kommer alltid att finnas kvar. Jag både gråter och skrattar när jag tänker på hur jag faktiskt var och hur jag kände. Jag saknar något, dig eller känslan, men det spelar ingen roll.