Har ingen som helst balans just nu. Jag har aldrig mått som jag mår, det är en helt ny känsla. Besvikelse, såklart, men så mycket mer. Jag känner mig som en idiot som ens vågade tro att man kunde lita på människor. Den delen av mig är förstörd, föralltid, nu säger jag det en gång för alla; jag kommer aldrig någonsin våga lita på någon igen. Aldrig trodde jag att folk man värderar högt, älskar, skulle kunna ogilla en så mycket. Försöker förstå exakt vad jag gjort för fel nu. Vill bara förstå vad jag har gjort för att förtjäna detta, för att förtjäna svek. 

Vi lever i en hemsk värld. En värld full av ondska. Säger man någonting elakt om en människa, snackar skit, så kommer personen i fråga förr eller senare få reda på det i de allra flesta fall. Vad som än har sagts om att ingen annan ska få veta. Sedan ska försvara sig genom att säga saker som "det var inte meningen", "jag trodde inte att du skulle få veta" eller "jag vet inte varför jag sa så för jag tycker inte det". Holy crap, heliga skit... Om man snackar skit om någon så är det för att skada den personen. Man pratar med någon annan om denna människa, för att man är för j*vla feg för att säga direkt till den. Egentligen vill man göra det, så man får klaga och verkligen se hur man sårar, men man är som sagt för feg och kanske har lite(men betoning på lite) respekt för andra. Jag kan heller inte förstå hur man klarar av att lyssna på bullshit om någon utav sina vänner, det kanske är det allra värsta. Hur i hela fridens namn kan man inte bara säga till den som säger det att sluta då? Svaret är för att man vill såra.

Det finns inget värre, äckligare och vidrigare än skitsnack. Jag blir spyfärdig bara jag tänker på det.