Ehm okej.
Jag känner inte min pappa, jag har aldrig träffat honom. Det var några månader innan jag föddes som han och mamma, ja... Gjorde slut, typ. Jag tycker det är jättejobbigt att prata om min pappa faktiskt, jag tänker jättemycket på honom, och mår inte alls bra av det. Det var mamma och pappas gemensamma kompisar som sa till pappa att jag inte var hans barn, han blev jättearg och sa massa saker till mamma, och trodde inte henne när hon sa att det inte var så. Mamma blev så jävla sårad och allt bara tog slut och hon flyttade tillbaka till Sverige(det där hände i Skottland, där jag egentligen skulle ha fötts, och där min pappa bor).
Min pappa vill inte ha kontakt med mig, och då ska jag ju inte heller störa... Fan.
Är ändå bara ett misstag.
Mamma däremot är världens bästa mamma!<3 Hon ställer alltid upp för mig, iallafall så som jag känner nu. Visst har vi haft jävligt stora bråk och sånt, men det är länge sen nu, och det är jag jätteglad för. Tyvärr jobbar mamma ganska mycket, och vissa dagar träffar jag henne inte alls för att hon jobbar... Det tycker jag inte alls om, men nu ska hon söka jobb i Västerås eller Stockholm, och jag tror det kommer bli bättre då.
Men så länge jag har min mamma♥ behöver jag inte min pappa.