Usch
Varför?
Jag är trött på det här, har varit det länge nog. Jag orkar inte gråta mer, jag orkar inte, vill inte, varför blir det såhär ändå? Och just nu vet jag inte varför jag gråter egentligen, vet inte varför jag deppar. Det suger.
Mamma pratade om antidepressiva förut. Skolkuratorn sa att hon tyckte att jag skulle börja äta det, hon sa det innan jul. Mamma blev sur, hon sa att jag inte mådde så dåligt, att alla tonåringar mår såhär. Hon har nog rätt. Min situation är inte speciell, varför ska jag ha hjälp då? Det finns folk som har det värre, ge dem hjälpen jag får istället. Mamma säger att antidepressiva är för dem som gråter sig igenom nätterna, för dem som tänker att världen skulle varit bättre utan dem, för dem som inte vill leva längre. Jag känner så, hon vet inget. Hon visste, det var i november, då fick hon veta. Men det känns som hon bara fick reda på det och sen glömde bort det igen. Hon tror nog att allt har ordnat sig eftersom jag har fått hjälp. Visst va.
Så förlåt mamma, förlåt mig... Jag vill inte göra henne orolig, jag vill att hon ska leva i tron om att allt är bra med mig. Jag är rädd att jag måste bo i någon sån där stödfamilj om hon får reda på att jag fortfarande mår skit. Jag tror inte hon skulle orka med mig då...
Jag vill vara liten igen. Allt var lättare då. Jag var inte lika jobbig och patetisk då. Om någon sa något dumt var man ledsen i typ 10 minuter, sen fortsatte man leka. Varför är det inte så längre? Nu stannar de där elaka orden hos en länge, en evighet. Sen går det inte att leka vidare, man bryts ner mer och mer varje gång. Jag gjorde ett misstag när det började, istället för att ta tag i det lät jag det bara hända. Jag tänkte bara att jag var värd allt det där. Alla elaka saker de sa om mig, allt var sant. Jag är ful. Jag är dum i huvet. Jag är misslyckad. Jag vet det. Förlåt.
Världen hade varit bättre utan mig. Om jag hade försvunnit skulle ingen bry sig. Kanske de allra närmsta skulle vara ledsna ett tag, sen skulle de komma över det. Jag kan inte betyda så mycket för någon att den skulle dö för mig, även om vissa säger det. När jag pratar om det här med folk så är det många som säger saker som: "Det är bara egoistiskt! Lev för dina vänner och din familjs skull!" Jaha, vem är det som är egoistisk egentligen? ._. Jag vill få stopp på de här känslorna. De kommer aldrig försvinna. Aldrig, aldrig, aldrig, om inte...
Jag hör inte hemma här. Det finns inte plats för mig här. Vart hör jag hemma? Kommer jag någonsin hitta hem? Vad händer om jag inte gör det? Hur ska jag veta? Åh, varför är allt så komplicerat? Varför blev det komplicerat från första början? Where did i go wrong?
Varför förstör jag alltid allt för alla?
Förlåt. Förlåt mig. Jag menar inget illa.
Hejdå?
Jag är trött på det här, har varit det länge nog. Jag orkar inte gråta mer, jag orkar inte, vill inte, varför blir det såhär ändå? Och just nu vet jag inte varför jag gråter egentligen, vet inte varför jag deppar. Det suger.
Mamma pratade om antidepressiva förut. Skolkuratorn sa att hon tyckte att jag skulle börja äta det, hon sa det innan jul. Mamma blev sur, hon sa att jag inte mådde så dåligt, att alla tonåringar mår såhär. Hon har nog rätt. Min situation är inte speciell, varför ska jag ha hjälp då? Det finns folk som har det värre, ge dem hjälpen jag får istället. Mamma säger att antidepressiva är för dem som gråter sig igenom nätterna, för dem som tänker att världen skulle varit bättre utan dem, för dem som inte vill leva längre. Jag känner så, hon vet inget. Hon visste, det var i november, då fick hon veta. Men det känns som hon bara fick reda på det och sen glömde bort det igen. Hon tror nog att allt har ordnat sig eftersom jag har fått hjälp. Visst va.
Så förlåt mamma, förlåt mig... Jag vill inte göra henne orolig, jag vill att hon ska leva i tron om att allt är bra med mig. Jag är rädd att jag måste bo i någon sån där stödfamilj om hon får reda på att jag fortfarande mår skit. Jag tror inte hon skulle orka med mig då...
Jag vill vara liten igen. Allt var lättare då. Jag var inte lika jobbig och patetisk då. Om någon sa något dumt var man ledsen i typ 10 minuter, sen fortsatte man leka. Varför är det inte så längre? Nu stannar de där elaka orden hos en länge, en evighet. Sen går det inte att leka vidare, man bryts ner mer och mer varje gång. Jag gjorde ett misstag när det började, istället för att ta tag i det lät jag det bara hända. Jag tänkte bara att jag var värd allt det där. Alla elaka saker de sa om mig, allt var sant. Jag är ful. Jag är dum i huvet. Jag är misslyckad. Jag vet det. Förlåt.
Världen hade varit bättre utan mig. Om jag hade försvunnit skulle ingen bry sig. Kanske de allra närmsta skulle vara ledsna ett tag, sen skulle de komma över det. Jag kan inte betyda så mycket för någon att den skulle dö för mig, även om vissa säger det. När jag pratar om det här med folk så är det många som säger saker som: "Det är bara egoistiskt! Lev för dina vänner och din familjs skull!" Jaha, vem är det som är egoistisk egentligen? ._. Jag vill få stopp på de här känslorna. De kommer aldrig försvinna. Aldrig, aldrig, aldrig, om inte...
Jag hör inte hemma här. Det finns inte plats för mig här. Vart hör jag hemma? Kommer jag någonsin hitta hem? Vad händer om jag inte gör det? Hur ska jag veta? Åh, varför är allt så komplicerat? Varför blev det komplicerat från första början? Where did i go wrong?
Varför förstör jag alltid allt för alla?
Förlåt. Förlåt mig. Jag menar inget illa.
Hejdå?
Jag gråter osynliga tårar även om jag ler.
Men i mörkrets skugga jag viskar:
"Jag orkar inte mer."
Jag ropar på hjälp, även om jag skrattar.
Men i mörkrets skugga jag undrar:
"Varför är det ingen som fattar?"
Jag är olycklig, även om jag ser ut som jag är glá.
Men i mörkrets skugga jag tänker:
"Är det så här det ska vá?"
Jag är död, även om mitt hjärta slår
Men i mörkrets skugga jag gråter
Varför är det ingen som fattar hur ja mår?
Fult öga. Förlåt.
Trackback