Jävla tårar.
Jag orkar inte skriva om varför jag är ledsen... Så det får bli något annat emo-inlägg... :S
Varför förstör jag jämt för alla?
Det finns människor som märker om jag är ledsen. De brukar fråga när de tror att det är något. Jag brukar för det mesta neka till att det är något, men sen inser jag att det är värdelöst. Jag brukar inte vilja berätta vad det är, även fast de brukar tjata på mig... För det mesta orkar jag inte. Mina problem är patetiska. Det är pinsamt att jag är ledsen för sådana saker.
Jag har märkt att jag gör de människorna som frågar ledsna eller något sånt... Jag bara förstör för alla. Det är mitt fel att mina kompisar mår dåligt. Jag vill kunna hjälpa dem, men jag kan inte. Jag är för värdelös för det. Jag förstår varför de flesta kompisar lämnar mig. Det gör så jävla ont att förlora en kompis. Egentligen borde jag låsa in mig någonstans för resten av mitt liv. Bara för att känna hur det är att inte ha någon. Bara för att få känna smärtan. Jag är värd det.
Förlåt för att jag bara förstör. Förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt!

Det håller på att bli sämre igen. Jag vet inte hur jag ska göra för att stå emot. Jag orkar liksom inte. Jag bara ser på när allt rasar ihop igen. Bryr mig inte om att försöka bygga upp det igen... Inte nu. Jag håller på att förlora det viktigaste, hoppet. Det blir inte bra igen. Jag vet det nu. Det FÅR inte gå lika långt som i höstas, jag måste stoppa det, när jag orkar... Och jag ska klara det helt själv, utan hjälp.

My Blue Skies Fades To Gray.