I want to belive you, but I don't
Tja, trist att du sluta. Lycka till.
Hoppas det blir bättre.
Krya
Lycka till!
Hej
Hoppas allt blir bra nu
Hoppas du får det bra i din nya klass, vi kommer sakna dej
Puss<3
Hej Annelie
Hoppas att du mår bra.
Och jag hoppas att du får det bra i din nya klass.
Hej!
Hoppas du mår bättre, och att du kommer ha det bra i din nya klass!
Puss och kram<3
Ta hand om dej och hoppas att du kommer trivas i din nya klass. Vi kommer tänka på dej!
Kramis<3
krya på dej
Hoppas du får det bra i din nya klass och i ditt framtida liv!
Hej Annelie
Msn snacket minns du väl, jag är här!
Du och jag gummz, hoppas det blir bättre i din nya klass men du vet att vi oxå finns här för dig!!!
Önska jag kunde hälsa på dig och ge dig kramarnas kramar...
Du får en på måndag!
DU & JAG<3
Puss Hun<3
Kom alltid ihåg att du är Annelie.
Du var alltid en trevlig person och det känns som om klassen saknar någonting nu.
Jag önskar dig all lycka i framtiden.
Du var och är säkert fortfarande en mycket snäll person. Därför så är jag övertygad om att det kommer att gå bra för dig i framtiden. Allt kommer ordna sig.:)
Hej!<3
Hej gumman, hoppas du mår bättre nu och får som du vill ha det! Hoppas du tycker bättre om din nya klass!<3
Kommer ihåg alla minen från 1-2 och även 6:an...7:an kanske inte var den bästa men hoppas att du inte är sur på mig!<3
Bara du kommer och pratar om det är något! Ha det bäst!<3 SES!<3
Du är alltid bäst och kommer alltid va!<3
Kram<3
Hej!<3
Hoppas du kommer trivas i din nya klass!, vi kommer alla att sakna dig jättemycket! Även fast alla inte visar det så tror jag de gör det.
Jag har ju inte riktigt så mycket av en aning om hur du haft det och vad du gått igenom men hoppas att allt kommer bli bättre nu.^^
Kom ihåg att du alltid kan prata med mig som sagt.
Kram<3
<3Till Annelie<3
Jag tycker det är hemskt vad som har hänt, att du har mått så dåligt.
Jag tycker det är jättetråkigt att du har bytt klass, men vi kommer ju träffas ändå<3
Jag hoppas allt kommer gå bra.
Jag älskar dig Lie...
En massa pussar<3
Annelie!
Jag vill bara säga ännu en gång att jag finns om du vill prata. Om vad som helst, bra eller dåligt. Vi känner ju inte varandra så jättebra men jag har fått uppfattning om dig att du är en jättesnäll och schysst person!
Jag hoppas verkligen att du trivs bra i din nya klass och att allt kommer bli bättre. Även om allt känns skit så kommer det så småning om att vända. Och du är inte ensam. Du har massa personer runt omkring dig som finns för dig även om du inte märker det.
Kom när som helst och prata om du mår dåligt!
Kram<3<3
När du är ensam, tänk på att du är underbar!
Du är söt
och snäll
och jag älskar dig!
Varför skulle jag älska dig Lie om du inte var så underbar?<3
Och ät choklad! För det frigör endorfiner, vilket gör så att man känner sig kär. Och kärlek är en härlig känsla som det borde finnas mer av i världen.
Jag älskar dig Annelie!<3
Jag har inte vågat vara med dig så mycket på sista tiden... förlåt.
Det var allt det där med att jag är bisexuell, jag visste inte om du skulle dra dig undan när jah tröstade dig, för att du kanske skulle tro att jag är kär i dig.
Om inte allt det där hade funnits i mitt huvud, all den där rädslan för att bli bortstött av dig, som jag älskar så mycket, så hade jag funnits där och hållt om dig hela tiden.
Så förlåt Lie... förlåt för att jag inte fanns där.
Men jag lovar att jag kommer finnas hos dig nu, för ännu är det inte för sent!
Puss på dig älskling!<3
Jag älskar dig Lie!<3<3
Hej Lie<3
Vi skulle skriva brev till dig:P
Ja skriver det klassiska, kommer sakna dig och hoppas verkligen du får det bra i din nya klass...<3
Vi kommer alltid att vara bvs hoppas jag:) Även om vi går i olika klasser kommer vi ses i och utanför skolan.
Vi har ju haft så kul tillsammans och kommer fortsätta ha det, vi ska ju åka till Stockholm, språkresa och mycket mer!
Nu slutar vi, men jag kommer sakna dig, och det kommer bli tomt...! Men kommer bli bra, det vet jag.
Kram o puss bv!
<3
Love you!<3
Lie, vi älskar dig!<3
Jag fattar inte varför det här får mig att gråta, det är ju bara barnsligt av mig...
Kanske blir jag ledsen för att jag vet att det är flera som ljuger, de älskar mig inte, bryr sig inte om jag mår bra eller dåligt. Det sårar mig att veta att det bara är lögner, bara ord som inte betyder någonting!
Det här var breven jag fick från C när jag bytte klass. När de hade fått reda på att jag hade varit på sjukhus osv. En del pga. dem. De fattade nog aldrig hur mycket de sårade mig.
I 6:an var allt nytt och spännande och kul! Klassen höll ihop liksom.
I 7:an blev det värre. Klassen delades upp i grupper. Man skulle vara på något sätt för att få vara en del av klassen, de som inte var på det här speciella sättet lämnades utanför. Jag var inte så. Jag var bara mig själv, jag trivs bättre som mig själv. Vilket jag tror att alla gör, det måste vara jobbigt att vara populär för ett skal som skyddar ens svaga inre från omvärlden. Alla borde vara sig själva från början, ta fighten och klara den som sig själv. Inte som en fake, som man egentligen inte är.
I 8:an gick allt i tusen bitar. Jag ville inte gå till skolan, när jag väl var där hände det att jag skolkade från lektioner för att låsa in mig och bara gråta, men jag ville inte visa för någon hur ledsen jag var. Jag har inte mått bra på flera år, så det var egentligen inte i 8:an jag blev sådär hemskt ledsen. Jag var faktiskt ganska ung när allt liksom började. Men i 8:an började allt med klassen såra mig allt mer osv.
En dag skulle vi ha muntliga redovisningar på svenskan, jag ville verkligen inte redovisa då jag flera gånger har fått kommentarer då jag har gjort det. Jag har alltid tyckt det har varit jobbigt att redovisa inför större grupper, den där rädslan för att misslyckas, eller mer det där med att jag vet att jag kommer misslyckas... Hur som helst sa jag till min lärare att jag inte ville redovisa, hon undrade varför, och jag svarade att jag inte ville helt enkelt, och hon sa att hon ville prata med mig när skolan var slut. Det gjorde hon, hon ville veta exakt varför jag inte ville. Jag berättade för henne om klassen, hur mycket elaka saker de sa, hur mycket jag hatade deras nedlåtande suckar och blickar när jag pratade. Jag började gråta. Jag kommer ihåg det så väl. Hur jag satt där i det där klassrummet och försökte skymma mitt ansikte för jag inte ville att min lärare skulle se mig gråta. Hur hon tog i mina händer och berättade för mig att det var okej att gråta. Tårarna forsade ner för mina kinder. Hon frågade mig om det var något mer än det där med klassen.
"Jag hatar mig själv, jag hatar mitt liv, jag vill inte mer!"
Det var allt jag sa, jag orkade inte förklara något, jag ville egentligen inte att hon skulle veta, jag ville inte att någon vuxen skulle veta, jag var övertygad om att jag skulle klara allt själv.
Min lärare ville ringa min mamma, jag sa att hon inte fick, hon fick inte, fick inte, fick inte! Hon lät bli, hon sa att hon ville prata med kuratorn om mig. Jag ville inte! Min lärare satt hos mig ett tag, hon kramade mig, hon brydde mig, och jag bara grät. Jag saknar just den studen, jag kände mig trygg, det kändes som allt skulle blir bra... Hon ville inte att jag skulle åka hem, hon tvingade mig att lova att åka direkt hem. Tänk att hon faktiskt brydde sig om mig... Jag grät när jag cyklade hem, jag hade panik, jag var så rädd...!
Jag försökte verka glad hela kvällen inför mamma. Det var väl som vilken vanlig dag som helst. Jag kom hem. Åt med mamma. Gick och spydde upp maten. Satt på mitt rum med datan och lyssnade på musik och grät. Gick och sa godnatt till mamma. Låtsades sova. "Vaknade" igen när mamma hade somnat. Grät. Grät. Grät. Till skillnad från mina vanliga dagar hade jag den där känslan, rädslan, paniken. Så den där natten, då försökte jag, igen. Jag ville inte fortsätt. Det är suddiga minnen. Blod. Kyla. Tårar. Kvävda skrik. Smärta. Allt. Det snurrar. Jag vill sudda bort de där delarna ur mitt liv, men det går inte... Det vet jag, jag är inte helt dum, även fast jag har hört det så många gånger.
Dagen efter gick jag till skolan, trots den där hemska känslan av att leva. Och så paniken och rädslan, den känslan försvann inte.
Min första lektion var just svenska, det var en helt vanlig lektion. Efter lektionen stod kuratorn utanför klassrummet. Jag visste det egentligen innan, men blev ändå förvånad när hon bad mig följa med till hennes rum. Under tiden vi gick dit försökte jag komma på alla anledningar till varför, jag ville bara skjuta bort tanken att min mamma kanske skulle få reda på att jag mådde dåligt...
När jag kom in i kuratorns rum satt en utan mina bästa vänner där. Vi kramades, och jag minns hur hon viskade "Jag älskar dig Lie" till mig. Hon visste om att jag natten innan försökt ta mitt liv, och hon visste om hur dåligt jag mådde. Hon gick sen. Och jag satt kvar där med kuratorn. Hon visste allt. Jag grät, såklart. Och berättade, förklarade. Mamma kom dit. Vi pratade. Grät. Och ni vet inte hur ont det gjorde att se min mamma, som jag älskar så jävla mycket, vara så ledsen. Förlåt mig mamma... Jag ville aldrig såra dig. Jag ville bara hålla dig ifrån min verklighet, liksom för att skydda dig... Förlåt mig, jag älskar dig....
Efter samtalet med kuratorn fick jag och mamma åka till Bup(Barn- och Ungdomspsykriatrin). Där fick vi prata med en psykolog. Sen bestämde hon sig för att jag skulle vara på sjukhuset ett tag... Det kändes hemskt. Jag orkar inte skriva om hur det var på sjukhuset, jag har vaga minnen av det. Jag minns att jag grät väldigt mycket, och att jag sov tillsammans med mamma varje natt, och jag minns hur hon höll om mig, och fanns där... Tack... Jag hade inte överlevt utan min mamma...
En vecka efter att jag hade kommit hem från sjukhuset började jag i en ny klass på min skola. Det har blivit lite bättre i den här klassen, och det är jag mycket tacksam för!
Den där dagen jag kom till sjukhuset, och fick reda på att jag skulle bo där ett tag, då hade jag inte min mobil med mig, vilket jag alltid brukar ha. Och den morgonen hade jag sagt något med att ta mitt liv till en av mina killkompisar. Hur som helst hade jag 73 nya sms när jag fick min mobil dagen efter. Massa folk som trodde att jag var död... Speciellt min killkompis och min pojkvän, de verkade helt jävla freakade, och jag tror jag förstår dem, inte just för att det var jag men ni fattar. På kvällen runt klockan 11, alltså dagen då jag inte hade min mobil, hittade jag en av mina bästa vänners nummer i min mammas mobil, så jag smsade henne och berättade för henne att jag var på sjukhus och inte hade min mobil med mig.
Jag hatar att tänka tillbaka på just det här, det är jobbigt, jag blir jätteledsen. Mitt liv är inte bra ännu, det är sämre, ibland sämre än vad det var då... Jag vill att allt ska ordna sig. Vi får se om det någonsin blir bättre, själv tror jag inte det, men man ska aldrig säga aldrig....
Och ja, jag älskar er, ni vet vilka ni är. Tack<3
Jag förstår att ingen orkade läsa.
Orkar inte kolla efter stavfel osv.
Jävla tårar, hejdå...!
Hoppas det blir bättre.
Krya
Lycka till!
Hej
Hoppas allt blir bra nu
Hoppas du får det bra i din nya klass, vi kommer sakna dej
Puss<3
Hej Annelie
Hoppas att du mår bra.
Och jag hoppas att du får det bra i din nya klass.
Hej!
Hoppas du mår bättre, och att du kommer ha det bra i din nya klass!
Puss och kram<3
Ta hand om dej och hoppas att du kommer trivas i din nya klass. Vi kommer tänka på dej!
Kramis<3
krya på dej
Hoppas du får det bra i din nya klass och i ditt framtida liv!
Hej Annelie
Msn snacket minns du väl, jag är här!
Du och jag gummz, hoppas det blir bättre i din nya klass men du vet att vi oxå finns här för dig!!!
Önska jag kunde hälsa på dig och ge dig kramarnas kramar...
Du får en på måndag!
DU & JAG<3
Puss Hun<3
Kom alltid ihåg att du är Annelie.
Du var alltid en trevlig person och det känns som om klassen saknar någonting nu.
Jag önskar dig all lycka i framtiden.
Du var och är säkert fortfarande en mycket snäll person. Därför så är jag övertygad om att det kommer att gå bra för dig i framtiden. Allt kommer ordna sig.:)
Hej!<3
Hej gumman, hoppas du mår bättre nu och får som du vill ha det! Hoppas du tycker bättre om din nya klass!<3
Kommer ihåg alla minen från 1-2 och även 6:an...7:an kanske inte var den bästa men hoppas att du inte är sur på mig!<3
Bara du kommer och pratar om det är något! Ha det bäst!<3 SES!<3
Du är alltid bäst och kommer alltid va!<3
Kram<3
Hej!<3
Hoppas du kommer trivas i din nya klass!, vi kommer alla att sakna dig jättemycket! Även fast alla inte visar det så tror jag de gör det.
Jag har ju inte riktigt så mycket av en aning om hur du haft det och vad du gått igenom men hoppas att allt kommer bli bättre nu.^^
Kom ihåg att du alltid kan prata med mig som sagt.
Kram<3
<3Till Annelie<3
Jag tycker det är hemskt vad som har hänt, att du har mått så dåligt.
Jag tycker det är jättetråkigt att du har bytt klass, men vi kommer ju träffas ändå<3
Jag hoppas allt kommer gå bra.
Jag älskar dig Lie...
En massa pussar<3
Annelie!
Jag vill bara säga ännu en gång att jag finns om du vill prata. Om vad som helst, bra eller dåligt. Vi känner ju inte varandra så jättebra men jag har fått uppfattning om dig att du är en jättesnäll och schysst person!
Jag hoppas verkligen att du trivs bra i din nya klass och att allt kommer bli bättre. Även om allt känns skit så kommer det så småning om att vända. Och du är inte ensam. Du har massa personer runt omkring dig som finns för dig även om du inte märker det.
Kom när som helst och prata om du mår dåligt!
Kram<3<3
När du är ensam, tänk på att du är underbar!
Du är söt
och snäll
och jag älskar dig!
Varför skulle jag älska dig Lie om du inte var så underbar?<3
Och ät choklad! För det frigör endorfiner, vilket gör så att man känner sig kär. Och kärlek är en härlig känsla som det borde finnas mer av i världen.
Jag älskar dig Annelie!<3
Jag har inte vågat vara med dig så mycket på sista tiden... förlåt.
Det var allt det där med att jag är bisexuell, jag visste inte om du skulle dra dig undan när jah tröstade dig, för att du kanske skulle tro att jag är kär i dig.
Om inte allt det där hade funnits i mitt huvud, all den där rädslan för att bli bortstött av dig, som jag älskar så mycket, så hade jag funnits där och hållt om dig hela tiden.
Så förlåt Lie... förlåt för att jag inte fanns där.
Men jag lovar att jag kommer finnas hos dig nu, för ännu är det inte för sent!
Puss på dig älskling!<3
Jag älskar dig Lie!<3<3
Hej Lie<3
Vi skulle skriva brev till dig:P
Ja skriver det klassiska, kommer sakna dig och hoppas verkligen du får det bra i din nya klass...<3
Vi kommer alltid att vara bvs hoppas jag:) Även om vi går i olika klasser kommer vi ses i och utanför skolan.
Vi har ju haft så kul tillsammans och kommer fortsätta ha det, vi ska ju åka till Stockholm, språkresa och mycket mer!
Nu slutar vi, men jag kommer sakna dig, och det kommer bli tomt...! Men kommer bli bra, det vet jag.
Kram o puss bv!
<3
Love you!<3
Lie, vi älskar dig!<3
Jag fattar inte varför det här får mig att gråta, det är ju bara barnsligt av mig...
Kanske blir jag ledsen för att jag vet att det är flera som ljuger, de älskar mig inte, bryr sig inte om jag mår bra eller dåligt. Det sårar mig att veta att det bara är lögner, bara ord som inte betyder någonting!
Det här var breven jag fick från C när jag bytte klass. När de hade fått reda på att jag hade varit på sjukhus osv. En del pga. dem. De fattade nog aldrig hur mycket de sårade mig.
I 6:an var allt nytt och spännande och kul! Klassen höll ihop liksom.
I 7:an blev det värre. Klassen delades upp i grupper. Man skulle vara på något sätt för att få vara en del av klassen, de som inte var på det här speciella sättet lämnades utanför. Jag var inte så. Jag var bara mig själv, jag trivs bättre som mig själv. Vilket jag tror att alla gör, det måste vara jobbigt att vara populär för ett skal som skyddar ens svaga inre från omvärlden. Alla borde vara sig själva från början, ta fighten och klara den som sig själv. Inte som en fake, som man egentligen inte är.
I 8:an gick allt i tusen bitar. Jag ville inte gå till skolan, när jag väl var där hände det att jag skolkade från lektioner för att låsa in mig och bara gråta, men jag ville inte visa för någon hur ledsen jag var. Jag har inte mått bra på flera år, så det var egentligen inte i 8:an jag blev sådär hemskt ledsen. Jag var faktiskt ganska ung när allt liksom började. Men i 8:an började allt med klassen såra mig allt mer osv.
En dag skulle vi ha muntliga redovisningar på svenskan, jag ville verkligen inte redovisa då jag flera gånger har fått kommentarer då jag har gjort det. Jag har alltid tyckt det har varit jobbigt att redovisa inför större grupper, den där rädslan för att misslyckas, eller mer det där med att jag vet att jag kommer misslyckas... Hur som helst sa jag till min lärare att jag inte ville redovisa, hon undrade varför, och jag svarade att jag inte ville helt enkelt, och hon sa att hon ville prata med mig när skolan var slut. Det gjorde hon, hon ville veta exakt varför jag inte ville. Jag berättade för henne om klassen, hur mycket elaka saker de sa, hur mycket jag hatade deras nedlåtande suckar och blickar när jag pratade. Jag började gråta. Jag kommer ihåg det så väl. Hur jag satt där i det där klassrummet och försökte skymma mitt ansikte för jag inte ville att min lärare skulle se mig gråta. Hur hon tog i mina händer och berättade för mig att det var okej att gråta. Tårarna forsade ner för mina kinder. Hon frågade mig om det var något mer än det där med klassen.
"Jag hatar mig själv, jag hatar mitt liv, jag vill inte mer!"
Det var allt jag sa, jag orkade inte förklara något, jag ville egentligen inte att hon skulle veta, jag ville inte att någon vuxen skulle veta, jag var övertygad om att jag skulle klara allt själv.
Min lärare ville ringa min mamma, jag sa att hon inte fick, hon fick inte, fick inte, fick inte! Hon lät bli, hon sa att hon ville prata med kuratorn om mig. Jag ville inte! Min lärare satt hos mig ett tag, hon kramade mig, hon brydde mig, och jag bara grät. Jag saknar just den studen, jag kände mig trygg, det kändes som allt skulle blir bra... Hon ville inte att jag skulle åka hem, hon tvingade mig att lova att åka direkt hem. Tänk att hon faktiskt brydde sig om mig... Jag grät när jag cyklade hem, jag hade panik, jag var så rädd...!
Jag försökte verka glad hela kvällen inför mamma. Det var väl som vilken vanlig dag som helst. Jag kom hem. Åt med mamma. Gick och spydde upp maten. Satt på mitt rum med datan och lyssnade på musik och grät. Gick och sa godnatt till mamma. Låtsades sova. "Vaknade" igen när mamma hade somnat. Grät. Grät. Grät. Till skillnad från mina vanliga dagar hade jag den där känslan, rädslan, paniken. Så den där natten, då försökte jag, igen. Jag ville inte fortsätt. Det är suddiga minnen. Blod. Kyla. Tårar. Kvävda skrik. Smärta. Allt. Det snurrar. Jag vill sudda bort de där delarna ur mitt liv, men det går inte... Det vet jag, jag är inte helt dum, även fast jag har hört det så många gånger.
Dagen efter gick jag till skolan, trots den där hemska känslan av att leva. Och så paniken och rädslan, den känslan försvann inte.
Min första lektion var just svenska, det var en helt vanlig lektion. Efter lektionen stod kuratorn utanför klassrummet. Jag visste det egentligen innan, men blev ändå förvånad när hon bad mig följa med till hennes rum. Under tiden vi gick dit försökte jag komma på alla anledningar till varför, jag ville bara skjuta bort tanken att min mamma kanske skulle få reda på att jag mådde dåligt...
När jag kom in i kuratorns rum satt en utan mina bästa vänner där. Vi kramades, och jag minns hur hon viskade "Jag älskar dig Lie" till mig. Hon visste om att jag natten innan försökt ta mitt liv, och hon visste om hur dåligt jag mådde. Hon gick sen. Och jag satt kvar där med kuratorn. Hon visste allt. Jag grät, såklart. Och berättade, förklarade. Mamma kom dit. Vi pratade. Grät. Och ni vet inte hur ont det gjorde att se min mamma, som jag älskar så jävla mycket, vara så ledsen. Förlåt mig mamma... Jag ville aldrig såra dig. Jag ville bara hålla dig ifrån min verklighet, liksom för att skydda dig... Förlåt mig, jag älskar dig....
Efter samtalet med kuratorn fick jag och mamma åka till Bup(Barn- och Ungdomspsykriatrin). Där fick vi prata med en psykolog. Sen bestämde hon sig för att jag skulle vara på sjukhuset ett tag... Det kändes hemskt. Jag orkar inte skriva om hur det var på sjukhuset, jag har vaga minnen av det. Jag minns att jag grät väldigt mycket, och att jag sov tillsammans med mamma varje natt, och jag minns hur hon höll om mig, och fanns där... Tack... Jag hade inte överlevt utan min mamma...
En vecka efter att jag hade kommit hem från sjukhuset började jag i en ny klass på min skola. Det har blivit lite bättre i den här klassen, och det är jag mycket tacksam för!
Den där dagen jag kom till sjukhuset, och fick reda på att jag skulle bo där ett tag, då hade jag inte min mobil med mig, vilket jag alltid brukar ha. Och den morgonen hade jag sagt något med att ta mitt liv till en av mina killkompisar. Hur som helst hade jag 73 nya sms när jag fick min mobil dagen efter. Massa folk som trodde att jag var död... Speciellt min killkompis och min pojkvän, de verkade helt jävla freakade, och jag tror jag förstår dem, inte just för att det var jag men ni fattar. På kvällen runt klockan 11, alltså dagen då jag inte hade min mobil, hittade jag en av mina bästa vänners nummer i min mammas mobil, så jag smsade henne och berättade för henne att jag var på sjukhus och inte hade min mobil med mig.
Jag hatar att tänka tillbaka på just det här, det är jobbigt, jag blir jätteledsen. Mitt liv är inte bra ännu, det är sämre, ibland sämre än vad det var då... Jag vill att allt ska ordna sig. Vi får se om det någonsin blir bättre, själv tror jag inte det, men man ska aldrig säga aldrig....
Och ja, jag älskar er, ni vet vilka ni är. Tack<3
Jag förstår att ingen orkade läsa.
Orkar inte kolla efter stavfel osv.
Jävla tårar, hejdå...!
Trackback